Livet står stilla

Den känslan får jag ibland. Vecka efter vecka har jag ett par lediga förmiddagar. Passar då på att baka lite bröd, tvätta några maskiner med tvätt, gå ut med vovvarna i skogen så de får springa av sig ordentligt. Vecka efter vecka samma visa. Så har det varit sedan vi flyttade hit, 4 år nu och vid årsskiftet har vi försökt få barn i 4 år. Vi kunde varit föräldrar nu, livet hade inte behövt stå stilla. Vi kunde ha haft en 3-åring här hemma nu om det hade funkat direkt. Vi kunde ha fått vara med i gemenskapen med alla andra föräldrar och blivande föräldrar där det pratas om blöjor, välling och uppfostran. Istället står livet stilla, vi är fortfarande kvar på samma ruta som för 4 år sedan, det vill säga utan barn. Jag har tappat räkningen på antalet hormonkurer jag tagit, legat sömnlös på nätterna pga biverkningar från nässprayen, vandrat i en dimma av trötthet vissa dagar pga hormonerna. Vi har sammanlagt åkt över 400 mil för undersökningar, äggutplockning och återföring av embryon. Svävat mellan hopp och förtvivlan i evighet känns det som. Varför kunde det inte ha funkat direkt eller i alla fall efter första IVF:en? Varför just vi? Kommer det någonsin fungera eller får vi ställa oss in på att aldrig få vara med om att bära ett barn i magen? Det är frågor som jag ofta funderar på men aldrig kommer få svar på.

Det är tur att det är jul nu och tiden går fort för tillfället även om bitar av livet står stilla. Andra springer förbi, många som inte ens längtat efter barn hälften så lång tid som vi hinner före. Jag är så glad att de slipper samma resa som vi, det önskar jag ingen men jag önskar däremot att vi kunde fått hänga på där någon gång.

Trots alla prövningar så finns kärleken som tur är kvar, kanske mer och starkare än någon gång innan. Det är som om ingenting kan få oss isär nu. Och vi vet ju att vi har vårt goa kvar och när den tiden väl kommer så ska vi njuta riktigt ordentligt. Tills dess så gäller det att göra det bästa av tiden. Resan till värmen är bokad och vi längtar!!

Trevlig helg!

Redan första advent. Igår bakade jag julgodis, idag har ljusstakarna kommit upp i våra fönster. Känns så skönt att allt sånt är klart, jobbar två nätter nu. Kom på att jag glömt lägga upp bilderna från Stockholm. Vi tog inte så många kort, glömde helt enkelt men här kommer några i alla fall.

Sergels torg

Väntar på djurgårdsfärjan

En av juldekorationerna på NK, sträckte

sig över flera våningar...

På Djurgården

Ett rullande cafe, så praktiskt :)

På lördagkvällen åt vi guomligt goda Tapas på Caliente

på S:t Eriksplan tillsammans med Elin & Jesper :)

Ni är rörande överens...

...om att en resa verkar vara en bra idé. Vi har nog bestämt oss för Kanarieöarna, Gran Canaria eller Teneriffa förmodligen, det verkar billigast och där finns många hotell som är lite lugnare, utan barnfamiljer. Jag är fortfarande dock i chock över att sambon kan tänka sig att flyga för första gången efter 12 år tillsammans... :) UNDERBART!! Vi ska alltså ut på charterresa tillsammans. Boka resa, planera, packa, jösses!! Tror väl inte riktigt att det är sant förrän vi sitter på flyget.

Psykiskt mår jag just nu bättre än på väldigt länge. Det känns väldigt konstigt att bara släppa IVF-världen ett halvår nu, inte behöva ta några hormoner, åka på kontroller flera gånger/vecka eller plocka ut några ägg. Naturligtvis kommer också väntan bli jobbig, vi tar ju en paus från det vi väntat på så länge och det vi längtat och längtar efter så. Men vi är övertygade om att en paus kommer göra oss gott. Det finns mycket annat i livet än barn, det har vi ju upptäckt mellan försöken men kanske är det dags att upptäcka livets andra glädjeämnen en lite längre tid. Idag har mitt kök luktat jul, har bakat pepparkakor och kokat knäck, ska strax börja med fudgen. Ikväll har jag Tupperwarevisning och även där blir det såklart lite julsmaker!

Många kramar

Ironiskt

Klinikens testdag idag, svagt positivt graviditetstest men mens sen i söndags. Det fäste alltså en liten stund. Igen. Det är som om livet hånler mot en och säger "trodde du verkligen att det skulle funka hela vägen"? Det ska bli så skönt att lämna den här världen ett tag nu, har redan ny energi.

Hur gör man?

Hur tar man sig tillbaka när man efter femte ruvningen tappat hoppet totalt? Det var så mycket lättare i början, första gångerna när vi inte gjort så många försök. Idag var det så tungt att stiga upp, ville tro att gårdagen bara varit en mardröm som jag snart skulle vakna upp från. Naturligtvis finns det så mycket mer i livet än barn och det har vi ju sett innan också. Utmaningen det kommande halvåret blir att fokusera på helt andra saker och lägga barnverkstan åt sidan. Just nu känns det väldigt långt till sommaren men vi vet båda att pausen är välbehövlig. Dessutom är vi ju faktiskt "bara" 28 och 29 än så länge så tiden finns ju, det är ingen panik. Det värsta med att vänta är att längtan blir desto större. Om vi istället bestämt oss för att göra ett nytt försök om ett par månader som vanligt, hade det funkat då? Tänk om...
Vi har börjat spana lite på resor i februari-mars någon gång. Mellan sportloven och påskloven då det är lite billigare. Egypten är väl det som verkar varmast. Vi vill inte flyga för långt, Asien är för långt. Har ni några tips vart mer man kan åka?? Om vi nu kommer iväg på någon resa så blir det vår första flygresa ihop efter 12 år tillsammans.... Mattias har inte mått så bra när han flugit innan men kan nog kanske tänka sig det nu :) Det vore så gott att ha något sånt att se fram emot, sorgen blir lite lättare att bära då.
Ni ser, redan planer och envishet... inte ger vi upp inte!
Tack för alla fina kommentarer, sms osv, tårarna rann konstant igår kväll kändes det som. Tack för att ni finns underbara människor som håller tummarna för oss! Många kramar till er från oss ♥

Världen föll samman igen

Idag gick det åt skogen, lite drygt en vecka efter insättning. Mensen kom på väg hem från Stockholm, på väg hem från vår underbara helg i Stockholm. Världen har ännu en gång rasat samman för oss och just nu är jag mest arg. Arg på min kropp som inte kan fungera som en normal kvinnas, arg på våra perfekta embryon som inte fattar hur efterlängtade de är, arg på att det inte finns någon turordning när det gäller att få bli förälder. Vi har nu ruvat 5 gånger... när är det dags att ge upp? Inte än på långa vägar, det är vår plan men nu behövs en ordentlig paus. Det blir förmodligen ett halvår eller så, eventuellt att vi gör ett försök i maj eller så men vi vet inte. Vi måste hitta tillbaka till livet lite, göra lite annat, kanske en resa i mars eller nåt. Vi får se men det viktigaste är att komma ifrån IVF-världen ett tag. Förmodligen blir det också en internetpaus, jag kommer såklart att fortsätta blogga men kanske inte så mycket om barnlängtan som innan. Jag kanske också kommer att bli sämre på att kommentera på era bloggar men det är inget illa menat, bara ett steg för att må bättre och komma ifrån barnlöshetsvärlden ett tag.
Nu ska jag lägga mig i soffan och inte gå ur den förrän det är dags att gå och lägga sig. Just nu är allting väldigt svart och jag känner mig så otroligt misslyckad. Jag med mina breda höfter är ju gjord för att föda barn, allting är förberett här hemma för en liten Maja/Love. Varför kunde det inte fått vara vi den här gången?? Varför??

Våra fina tjejer

Jag är inte uppvuxen med hund och därför var det ingen självklarhet att skaffa hund som vuxen. Mattias däremot skaffade en egen hund när han var ungefär 10 år. Såklart försökte han övertala mig att skaffa en liten hund redan när vi flyttade hem till Småland igen (januari 07) men jag tyckte att det kunde vänta lite. När vi firade vår första jul i huset fick jag bland annat en bok av Mattias i julklapp som hette"Första valpboken". Hmmm, en liten pik minsann :) Jag kan ju inte säga att jag var sådär väldigt svårövertalad för bara lite drygt ett halvår senare flyttade Leia hem till oss, detta var på sommaren 2008. Jag har inte ångrat mig en sekund, det var ju helt underbart med en liten vovve i huset!! Året därpå flyttade Lady hem till oss, lika underbart! Det var svårt att tänka sig att det kunde vara så här härligt att vara hundägare innan man skaffade hund. Man behöver aldrig vara ensam, de drar en ut på promenader i skogen och blir alltid så glada när man ses igen efter att ha varit isär en stund, oavsett om man bara varit och slängt soporna eller varit bortrest några dagar :) Våra underbara tjejer förgyller livet för oss och gör att vi orkar kämpa lite till. Vi skulle inte vilja vara utan er för allt i världen, våra håriga små "barn"! ♥

Upp och ner, ner och upp

Precis vid återförandet och timmarna efter: ren lycka över att det har gått bra så långt, lycka över att mina ägg och älsklingens spermier blir så fina embryon. Lycka över att vi har fått hoppet tillbaka samt fått tron om att detta någon gång kommer att funka.

Så här på ruvardag 2 (idag): känslan att det kommer att gå denna gången, att det är denna gången ska vi få bli föräldrar och att det är denna gången som ska bli slutet på vår ofrivilliga barnlöshet. Andra stunden känslan av hopplöshet, känslan av att det aldrig kommer att funka och känslan av panik att kanske behöva ta tag i allting igen, samla kraft och igen våga tro på det som kan bli. Känslan av att kanske behöva samla så mycket kraft och energi att man igen ska orka med att det inte går vägen samt kanske igen, igen och igen...

Hur vet man hur mycket man orkar? Vissa stunder känns det som om den punkten är nådd för länge sen och andra stunder känns det som om vi kommer orka 10 återföringar till om det skulle behövas.

Det är alltid bättre att veta än att inte veta och idag är det alldeles för tidigt att veta någonting så egentligen är det ingen mening att spekulera eller fundera men känslorna finns där ändå och de kan man inte hjälpa.

I eftermiddag har jag och min fina Mamma varit och kollat på lampor och gardiner till deras nyrenoverade vardagsrum, det blir så snyggt! Tack för en fin stund med både prat, gråt och skratt :)

Ovan: inspirationsbild från Svenskt Tenn, ett måste att besöka när vi ska till Stockholm!

Ruvar på en stjärna!

Våra 5 embryon var idag 3 fina blastocyster, dvs 1 till min mage (den snygga på bilden ovan) och 2 till frysen. Eventuellt kunde de resterande 2 också frysas sen, de skulle odlas vidare till imorgon. De på kliniken var väldigt nöjda med resultatet, tydligen är det inte vanligt alls att det går att långtidsodla när man får ut 7 ägg :) Läkaren som berättade om hur det gått för embryona innan vi satte tillbaka sa att det bara är en tidsfråga innan det kommer att fungera, med så fin embryokvalite ska det gå sa han. Embryologen visade oss blastocysten på en skärm innan återföringen och sa att "här har vi något väldigt fint". Det var så fint när embryot kom på plats, en sån högtidlig känsla varje gång! Just nu svävar vi på rosa moln. Vi vet mycket väl att detta kan bytas mot förtvivlan om bara någon vecka men vi vet att det här troligtvis kommer att fungera någon gång och det är det viktigaste just nu! Efter besöket på Carlanderska åkte vi till Ikea och lite annat. Ikväll ska vi till goa vänner, äta lite mat och bara ha det gott! Tack alla underbara för tankarna, kommentarerna, mailen, smsen och telefonsamtalen de här dagarna. Om ni visste hur mycket det betyder, tack!!

De ligger där och gror...

...i Göteborg våra små frön/embryon/stjärnor. Det är en märklig känsla att vara här ca 15 mil ifrån våra förhoppningsvis blivande barn och vänta på att de ska utvecklas fint. Vi hejar på dem så gott vi kan hemifrån och hoppas såklart att det blivit minst en blastocyst på lördag! Det bästa vore ju såklart två för då kunde de ge oss en färsk och sen lägga den andra i frysen så att vi totalt har två där sen. Tiden går ganska sakta just nu känns det som. Försöker pyssla lite här hemma, bakar bröd idag och så för att få tiden att gå lite snabbare. Tänk om det kunde få bli vår tur den här gången på riktigt, vi som köat så länge. Tänk om!

Gravidklubben

Många av de IVF-bloggar som jag har följt under en längre tid visar numera upp stora magar, räknar veckor och beskriver graviditetssymtom. Tro mig, jag är hur glad som helst för deras skull och att de har växande efterlängtade mirakel i magen. Samtidigt är det också en påminnelse om att jag inte är med i gravidklubben än och frågan är om jag nånsin kommer att få bli det. Hoppet om att någon gång få bli medlem är i alla fall just nu lite extra stort efter samtalet från Göteborg igår :)
Nu blir det kvällsmat hos mina goa föräldrar!

Det blir inte Göteborg imorgon

För det blir på lördag!! Av mina 7 ägg hade 5 befruktats idag, wow!! Det blir långtidsodling!!Dessutom var mina ägg befruktade med vanlig IVF allihopa. Detta hade vi aldrig kunnat vänta oss. Jag hade som högst hoppats på att få tillbaka ett embryo imorgon, Naturligtvis är nu inte långtidsodlingen någon garanti för att det blir en bebis men just idag tänker jag vara glad för denna överraskningen :)
Sist vi fick ut 7 ägg gick det så här, tänk vad rätt behandling gör susen! Och era tummar såklart ;-) ♥♥♥

7 ägg...

...blev dagens skörd i Göteborg. Förmodligen blir det ingen långtidsodling (man måste ha minst 5 befruktade imorgon för det och det är inte så stor chans på 7 ägg) och alltså återföring på onsdag. Imorgon blir som vanligt en nervös dag, vi hoppas ju såklart att telefonen är tyst! För de som aldrig fått ett samtal om att inga ägg blivit befruktade så är det svårt att beskriva hur nervös man är varje gång när man en gång fått ett sånt samtal.

Äggplocket idag tycker jag var det bästa hittills fysiskt sätt, det var ju inte så många äggblåsor som sist (då var det ca 30 där det fanns 15 ägg) och tog därför inte lika lång tid. Det kändes också som om bedövningen tog bättre denna gången.Däremot var det helt klart det jobbigaste äggutplocket hittills psyskiskt sätt. När man idag låg där för femte gången så kommer så otroligt mycket känslor. Framförallt känner man att det är så himla orättvist och så undrar man såklart om det någon gång kommer att funka. Om det gör det så är det helt klart värt all smärta men vi börjar bli ganska trötta på det här. Det kunde ha räckt med ett äggutplock....eller redan innan IVF.

Som tur är så är personalen på Carlanderska helt underbara och min Mattias är ju såklart ännu underbarare :-)

Nu blir det soffan resten av eftermiddagen/kvällen. Inatt hoppas vi att våra ägg o spermier sköter sig på sin date så vi har minst ett fint embryo kvar på onsdag när vi återvänder till Göteborg. Vi frågade om att återföra 2 st men det var "inte aktuellt med så unga ptienter" och AHA (förtunning av äggskalen) görs bara om de ser att äggskalen är tjockare än normalt så det verkade inte aktuellt för oss som det såg ut nu.

Tack för alla tummar under dagen, lova att inte släppa dem än ;-)

Imorgon är det dags igen

Har inte reflekterat jättemycket över att det faktiskt är äggplock imorgon igen. Denna veckan har jag jobbat 5 nätter och har inte hunnit mycket mer än det och att äta och sova. Kanske är det också så att jag puttar undan tankarna på det eftersom det inte går att hoppas riktigt. Första gången var så spännande men när vi nu står inför vårt 5:e äggplock och vår 5:e ruvning så vet vi exakt hur det går till och ingenting är nytt längre.

Idag är det precis ett år sedan mensen kom mitt under vår gudsons dopkalas. Då hela världen rasade och vi undrade om det någonsin skulle gå. Redan då hade vi kämpat nästan 3 år för att få barn. Vi grät mycket men samlade ganska snabbt ny kraft inför nästa omgång som var i januari i år. När det försöket slutade i minus var alla våra landstingsfinansierade försök förbrukade och vi stod inför valet av privatklinik för vidare behandling. Valet var inte så svårt, Carlanderska i Göteborg hade vi hört mycket gott om. När vi i våras vid första försöket där fick ut hela 15 ägg (fått ut max 7 innan och bara något som blivit befruktat av dem) och som till slut blev 4 finfina blastocyster tändes hoppet igen. Embryot som då återfördes fäste ju dessutom litegrann i alla fall! Efter det försöket kom tröttheten och sommaren kändes som en dimma. En välbehövlig semester kom och vi fick rå om varandra lite. På sensommaren gjordes sen ett frysförsök, bara tabletter som förberedelse och jag mådde bra fram till ruvningen, det kändes som semester. Minus igen och många tårar. En paus var välbehövlig.

Så är det då dags igen imorgon, många känslor. En sida av mig tänker och känner att det aldrig kommer att gå. En annan sida tänker och känner att det kommer att vara värt det. Vid jul vet vi igen.....

Bilden är från tidigare i veckan när jag och Leia lagade kvällsmat ihop. Inte bortskämd alls, nej då.... ;-)

Ikväll blir det myskväll här, thaimat och film. Vi ska vara i Göteborg 9.15 imorgon. Stort tack till alla ni som håller tummarna för oss och peppar oss att kämpa vidare, det går inte att beskriva hur mycket ni betyder!

Äggplock måndag!

Det blir Göteborg på måndag redan, så skönt för det känns att det börjar bli fullt i mina äggstockar. Jag hade ca 10 äggblåsor i varje äggstock som var mellan 13-17 mm så det låter ju lagom att plocka ut dem på måndag. Då får vi också veta om det blir långtidsodling eller inte, om vi har möjlighet att få sätta in två osv. Kram kram!