Precis vid återförandet och timmarna efter: ren lycka över att det har gått bra så långt, lycka över att mina ägg och älsklingens spermier blir så fina embryon. Lycka över att vi har fått hoppet tillbaka samt fått tron om att detta någon gång kommer att funka.
Så här på ruvardag 2 (idag): känslan att det kommer att gå denna gången, att det är denna gången ska vi få bli föräldrar och att det är denna gången som ska bli slutet på vår ofrivilliga barnlöshet. Andra stunden känslan av hopplöshet, känslan av att det aldrig kommer att funka och känslan av panik att kanske behöva ta tag i allting igen, samla kraft och igen våga tro på det som kan bli. Känslan av att kanske behöva samla så mycket kraft och energi att man igen ska orka med att det inte går vägen samt kanske igen, igen och igen...
Hur vet man hur mycket man orkar? Vissa stunder känns det som om den punkten är nådd för länge sen och andra stunder känns det som om vi kommer orka 10 återföringar till om det skulle behövas.
Det är alltid bättre att veta än att inte veta och idag är det alldeles för tidigt att veta någonting så egentligen är det ingen mening att spekulera eller fundera men känslorna finns där ändå och de kan man inte hjälpa.
I eftermiddag har jag och min fina Mamma varit och kollat på lampor och gardiner till deras nyrenoverade vardagsrum, det blir så snyggt! Tack för en fin stund med både prat, gråt och skratt :)
Ovan: inspirationsbild från Svenskt Tenn, ett måste att besöka när vi ska till Stockholm!
