Den här kombinationen då?

Kan den ge en bebis tro? Nytt inför detta försök är Trombyl som förhoppningsvis gör att embryot lättare fäster i livmodern. Återföring beräknas om lite drygt 2 veckor. Tänk om det kunde funka nu? Är så trött på det här samtidigt som energin för att kämpa finns! Vill passa på att tacka er för kommentarerna på förra inlägget om adoption. Många av er råder oss till att sätta igång processen. Just nu finns varken känslan eller orken för det. Det andra som vi går igenom tar tillräckligt med kraft. Dessutom känns det på något vis oärligt. Ger vi oss in i en sådan process vill jag känna att jag gör det med hela hjärtat och att jag lämnat IVF- världen bakom oss. Att gifta oss är något vi tänkt länge men vår tanke har hela tiden varit att få slå ihop bröllop och barndop... Inte så lätt att ge upp den tanken. Vi får ta detta försöket först helt enkelt så får vi se hur vi gör med det andra sen.

Tankar om adoption

När man efter över 4 år som ofrivilligt barnlös och med 5 misslyckade IVF-behandlingar i bagaget håller på att förlora hoppet och undrar om man någonsin kommer få bli förälder kommer såklart funderingar kring adoption. Det är ett ämne vi inte berört jättemycket eftersom vi båda känner att det känns väldigt långt borta för oss. Vi har ju fått alldeles perfekta resultat på våra embryon de senaste gångerna och i Göteborg säger de att det bara är en tidsfråga innan det kommer att funka. Om vi hade fått usla resultat och de sagt att det inte är någon mening att fortsätta, hur hade man känt kring adoption då? Sen gör väl vår ålder att vi känner att vi har tid på oss, hade vi varit 10 år äldre kanske situationen hade varit en annan. Jag har väldigt svårt att ge upp tanken kring att aldrig få bära ett barn i magen, aldrig få barn som liknar oss själva... Vi har ju alltid skojat om att vi ska få brunögda barn med fräknar, en blandning av Mattias och mig. Efter ett av våra misslyckade provrörsförsök när hoppet var som lägst vet jag att jag sa till en bekant att vi kanske får fundera på adoption så småningom, då sa denna person "nej, men det får vi väl hoppas att ni får en egen". Jag vet att det inte spelar någon roll varifrån våra barn kommer för våra föräldrar, det har de själva sagt. Många av våra vänner och bekanta säger detsamma. Men om några personer i ens omgivning ser på adoption som om det inte är egna barn man får så blir ju inte känslan av att adoptera densamma. Kanske är det löjligt att tänka så och det är väl också tabu att prata om sådana känslor men det är så jag känner. Att dessutom genomgå en adoptionsprocess där utredningen granskar varenda liten beståndsdel i ens liv känns inte jättelockande när man redan varit och är igenom väldigt mycket jobbigt.

Om vi ska ställa oss i kö för adoption vill jag känna att det är någonting jag verkligen vill, inte för att det är ett andrahandsalternativ för att få barn. När man väl blir adoptivförälder och får hem sitt/sina barn så tror jag däremot att upplevelsen och känslan för dem är desamma som om man fött dem själv och banden blir nog precis lika starka om inte starkare. Det gäller bara att komma fram till att detta är rätt väg för oss och just nu känns det inte så. Vi planerar fler försök efter detta om det inte funkar nu. Om det inte funkar efter några nya försök så kanske man kommer till en vändpunkt så småningom när det känns som ett naturligt steg att adoptera. Jag hoppas att den vändpunkten kommer då för vi har svårt att tänka oss att vara utan barn.

Varför ska livet vara så vansinnigt orättvist? Varför kan det inte bara funka någon gång??

Hur tänker ni andra? Både ni som är mitt inne i IVF och ni som fått barn på vanlig väg? Hur hade ni gjort om ni inte kunnat få barn?

Nytillskott i byn!

Idag var vi uppe o tittade på nytillskottet i byn, en hårig liten go kalv som såg ut som en liten björn!