I början när vi var barnlösa och vi hörde om kompisar som skulle ha barn så var såklart känslorna delade, man var både glad för deras skull och samtidigt önskade vi att det hade varit vi. I början hade vi hopp om att vår väntan inte skulle bli så lång, barnlösheten skulle nog kunna lösas med lite piller och/eller sprutor på hemmaplan trodde experterna så under tiden vi längtade kunde vi ju lika gärna vara glad för vännernas skull. Vi är fortfarande glada för våra vänners skull att de får uppleva det som vi tror är det finaste i livet men i takt med att månaderna och åren går med misslyckade behandlingar så blir längtan större och frustrationen (och kanske ibland också ångesten) bara växer när någon talar om att de väntar barn. Speciellt om man innan fått höra innan att de också försöker, att det nog kommer ta lång tid osv... sådana stunder är det ungefär en millimeter bort att jag börjar gråta.
Jag blir ibland arg på mig själv för att jag känner så för jag vill ha förmågan att bara vara glad, men det är omöjligt, jag är ledsen för det. Enda gången man kan känna riktig glädje för någon som väntar barn är om de genomgått IVF, vet inte varför det är så men kanske känns det bättre när någon annan också vet vilken mardröm det är.
Mattias sa häromdagen att man hör om andra som försöker få barn och som verkar ha det svårt, skillnaden är bara att de antingen har sina barn hos sig nu eller väntar dem. Och kvar står vi och stampar.... Eller stampar och stampar, vi är ju mitt inne i IVF nr 3 (eller den andra riktiga). Om några veckor är det dags för resan till Linköping och vi hoppas ju såklart på ett toppembryo den här gången också. Men tänk om det inte fäster den här gången heller? Jag vill inte ens tänka på hur vi kommer må i mars i så fall men jag är rädd för att det kommer bli jobbigare än sist.
Men samtidigt; vad har vi för val? Uppenbarligen kan vi inte få barn på något annat sätt så det är bara att kämpa på, hur jobbigt och frustrerande det än är ibland.
Usch, vad man kan bli arg på sina känslor men samtidigt är det skönt att bloggen finns, hit går jag och skriver av mig och sen känns allting lättare att bära. Som tur är så är inte de här stunderna alltid eller hela dagar utan som sagt var stunder. Resten av tiden njuter vi av varandra, planerar många roliga saker i vår och försöker må så bra som möjligt :)
Sen kanske det är så att känslorna blir värre om man är trött och jag är väldigt trött efter jobbarhelgens nätter som var tunga- både fysiskt och psykiskt.
Idag var jag på akupunktur och hon sa att det verkar som om jag bara svarar mer och mer positivt på behandlingen, känns toppen! Nu ska jag gå in och boka en stuga till oss i Vemdalen V15, det ska bli alldeles underbart!!
