För 2 veckor sedan.... PLUS!!

Vi förstår att ni har undrat! Vi också... För 2 veckor sedan fick vi ett fint plus för första gången. En dryg vecka senare blödning. In på koll och vi fick se 2 (!!!) hinnsäckar med varsin gulesäck i varje. Dock inga hjärtslag, för tidigt sa doktorn, v 5+6 då. Lite mer blödning nu i helgen och oro förstås. Vi var ganska säkra på missfall. Upp i gynstolen idag igen och vi får se 2 hinnsäckar med varsitt hjärta i som slår. Herregud, de finns!! Som läger är nu så väntar vi alltså tvillingar. Oron finns ju såklart. På torsdag är det ny koll igen, och det kommer bli många framöver eftersom det är 2. Detta är helt galet underbart och vi är så tacksamma för detta :-)

Hej från ruvarverkstan!

Ville bara skriva att läget är lugnt än så länge. Imorgon är det 8 dagar sedan insättning, det var då som det gick åt skogen sist (november 11). Förra årets sommarfest med jobbet minns jag knappt, då svävade vi i ovisshet med ett svagt positivt graviditetstest men också lite lite blod. Jag minns att hela världen omkring mig snurrade, jag hade svårt att koncentrera mig på vad som hände, att vi faktiskt var på fest. Nästa vecka är årets sommarfest med jobbet. Snälla låt det vara helt lugnt i år!

Kontraster

Igår efter embryoåterföringen- total lycka att det gått bra så långt! Idag- fortfarande glädje över att få ruva men så kommer också tankarna på att det är nu det ska avgöras. Ska det bli eller inte? Ska vi få uppleva en sommar med växande mage och ett 2012 som sista år som barnlösa eller ska det bli ännu en sommar med sorg och känslan av att det kanske aldrig kommer att fungera. Kontraster lugnt sagt. Det är de där små cellklumparnas öde som kommer att avgöra hur vi ska må de kommande månaderna. Vi hoppas ju såklart att det blir våran gång nu. Vi hoppas på tur. Förhoppningsvis hjälper tur-armbandet från finaste Catharina till :) det var på hela dagen igår, till och med under återföringen!

Den här kombinationen då?

Kan den ge en bebis tro? Nytt inför detta försök är Trombyl som förhoppningsvis gör att embryot lättare fäster i livmodern. Återföring beräknas om lite drygt 2 veckor. Tänk om det kunde funka nu? Är så trött på det här samtidigt som energin för att kämpa finns! Vill passa på att tacka er för kommentarerna på förra inlägget om adoption. Många av er råder oss till att sätta igång processen. Just nu finns varken känslan eller orken för det. Det andra som vi går igenom tar tillräckligt med kraft. Dessutom känns det på något vis oärligt. Ger vi oss in i en sådan process vill jag känna att jag gör det med hela hjärtat och att jag lämnat IVF- världen bakom oss. Att gifta oss är något vi tänkt länge men vår tanke har hela tiden varit att få slå ihop bröllop och barndop... Inte så lätt att ge upp den tanken. Vi får ta detta försöket först helt enkelt så får vi se hur vi gör med det andra sen.

Tankar om adoption

När man efter över 4 år som ofrivilligt barnlös och med 5 misslyckade IVF-behandlingar i bagaget håller på att förlora hoppet och undrar om man någonsin kommer få bli förälder kommer såklart funderingar kring adoption. Det är ett ämne vi inte berört jättemycket eftersom vi båda känner att det känns väldigt långt borta för oss. Vi har ju fått alldeles perfekta resultat på våra embryon de senaste gångerna och i Göteborg säger de att det bara är en tidsfråga innan det kommer att funka. Om vi hade fått usla resultat och de sagt att det inte är någon mening att fortsätta, hur hade man känt kring adoption då? Sen gör väl vår ålder att vi känner att vi har tid på oss, hade vi varit 10 år äldre kanske situationen hade varit en annan. Jag har väldigt svårt att ge upp tanken kring att aldrig få bära ett barn i magen, aldrig få barn som liknar oss själva... Vi har ju alltid skojat om att vi ska få brunögda barn med fräknar, en blandning av Mattias och mig. Efter ett av våra misslyckade provrörsförsök när hoppet var som lägst vet jag att jag sa till en bekant att vi kanske får fundera på adoption så småningom, då sa denna person "nej, men det får vi väl hoppas att ni får en egen". Jag vet att det inte spelar någon roll varifrån våra barn kommer för våra föräldrar, det har de själva sagt. Många av våra vänner och bekanta säger detsamma. Men om några personer i ens omgivning ser på adoption som om det inte är egna barn man får så blir ju inte känslan av att adoptera densamma. Kanske är det löjligt att tänka så och det är väl också tabu att prata om sådana känslor men det är så jag känner. Att dessutom genomgå en adoptionsprocess där utredningen granskar varenda liten beståndsdel i ens liv känns inte jättelockande när man redan varit och är igenom väldigt mycket jobbigt.

Om vi ska ställa oss i kö för adoption vill jag känna att det är någonting jag verkligen vill, inte för att det är ett andrahandsalternativ för att få barn. När man väl blir adoptivförälder och får hem sitt/sina barn så tror jag däremot att upplevelsen och känslan för dem är desamma som om man fött dem själv och banden blir nog precis lika starka om inte starkare. Det gäller bara att komma fram till att detta är rätt väg för oss och just nu känns det inte så. Vi planerar fler försök efter detta om det inte funkar nu. Om det inte funkar efter några nya försök så kanske man kommer till en vändpunkt så småningom när det känns som ett naturligt steg att adoptera. Jag hoppas att den vändpunkten kommer då för vi har svårt att tänka oss att vara utan barn.

Varför ska livet vara så vansinnigt orättvist? Varför kan det inte bara funka någon gång??

Hur tänker ni andra? Både ni som är mitt inne i IVF och ni som fått barn på vanlig väg? Hur hade ni gjort om ni inte kunnat få barn?

Min fina knäppa sambo

När jag kom hem i tisdags morse låg den här på köksbordet. Fattade ingenting men tydligen var den till mig :) jag har ju velat ha en sån ett tag men tänkte att det få bli sen.. Mattias tyckte han kunde köpa en sån till mig för att jag bjöd på resan. Sån är han mannen i mitt liv, sällan blommor men en fin present en helt vanlig sketen tisdagsmorgon.
Idag är jag ledig. Gymmet väntar på mig om ett par timmar och i eftermiddag ska vi besöka vårt gudbarn och hans pappa innan vi åker till vår doktor i Gislaved för planering av nästa frysförsök som beräknas bli om knappt 2 månader. Ha en fin torsdag!

Den där strimman...

...av hopp är nog på väg tillbaka. Det vände när vi var på semester, ett avbrott från allt som var jobbigt, från allt som påminde om sorgen här hemma. I november när vi precis varit i Stockholm och femte försöket gått åt skogen kändes det i hela kroppen att det var nog för ett tag. Ingen energi, ingen lust, spyfärdig bara vid tanken på ny behandling. Det är inte lättare art vänta eller ta en paus mot att vara mitt inne i behandlingar men det ger energi och man ser det andra i livet lite tydligare. Jag är glad att vi tog chansen och vågade oss på en paus, kan inte göra annat än att rekommendera detta. Det finns annat i livet än barn och det är det som vi sett lite klarare nu än innan. Från svartaste mörker i november 2011 till en strimma hopp i slutet av mars 2012. Imorgon ska jag ringa distansläkaren och planera in ett planeringssamtal inför nästa försök och återförande av en eller två av våra tre godingar som finns i frysen! Tack för att ni finns underbara ni och fortsätter följa oss :)
Bilden nedan är från dagens promenad. Vi fick middag hos mina föräldrar idag och sen gick jag o tjejerna hem ca 6 km, så gott väder!

Överdos

Överallt kryllar det av stora magar, bebisbesked och små barn. Just nu blir det bara lite för mycket, en överdos. Jag är jätteglad att världen utökas och att folk bildar familj. Men för varje nytt bebisbesked så blir vår sorg mer och mer påtaglig. Vi påminns om det vi inte har och kanske aldrig kommer få. Både jag och Mattias och många runt omkring oss tror fortfarande att det kommer bli vår tur någon gång. Det har ju sett så bra ut vid återföringarna men så vill inte embryona stanna, det är det som är så knäckande. Vi har ett frysförsök kvar i vårt 3-pack. Tänk om det inte funkar heller? Då måste vi ta ställning till hur vi går vidare, som det känns nu så blir det fler behandlingar i Göteborg. Nya försök betyder omladdning med ny energi, hormoner, viktuppgång, väntan, hopp och väntan.

Vi vill ju också vara del av den bebisyra som pågår överallt, dela den med jämngamla kompisar. Men istället så står den biten av livet stilla. Det finns många som kämpat med IVF längre än vi och det är jätteskönt att gå in på deras bloggar ibland och se att de nu väntar barn, man samlar hopp. Samtidigt är det ingen i vår närhet (som jag vet i alla fall) som längtat efter barn lika länge som vi. Varför just vi??

Ibland blir sorgen och ledsamheten så stor att det värker i bröstet, det gör fysiskt ont. Längtan gör så otroligt ont. För några år sedan var det lättare när hoppet var större men i takt med att hoppet avtar gör det bara mer och mer ont. Att träffa en liten bebis eller se en stor mage kan ta energi för en hel dag, tidvis känns det som om man knappt orkar stå upprätt och efteråt går luften fullständigt ur en och man är tömd på energi. Jag vill ju inte att det ska vara så här, jag vill orka allt och då framförallt träffa vänner med stora magar och små nyfödda bebisar utan att behöva bli påmind om vår sorg. Jag vill vara den där positiva, glada Maria som fanns innan men som inte alltid finns nu. Jag vill hoppa över den här biten med väntan, det räcker nu.

Mitt fokus för tillfället ligger på träning och längtan efter Teneriffa. Det ska bli så skönt att komma till värmen om ett tag, det är runt 22-24 grader på dagarna där nu, låter inte helt fel :)

En sång till modet

Igår fick jag ett inlägg i min logg på Facebook från en gammal klasskompis. Hon skrev att hon hade varit på en konsert med Mikael Wiehe och att jag var den första hon tänkte på när hon hörde den här låten. Jag vet att hon läser min blogg och håller tummarna för oss. Jag blev så otroligt glad och ögonen blev fulla av tårar när jag lyssnade på låten. Tack kära Kristina :) ♥ Här kommer en länk till låten där Mikael Wiehe sjunger den och nedanför kommer låttexten:

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger "ja"

Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill

Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg'
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

Award

Har fått en blogg av Längtan, hon skriver så här på sin blogg: Maria- "Har kämpat för att bli gravid i cirka fyra år utan att ha lyckats. Har nu tagit en ivf-paus och jag hoppas att plusset dyker på när hon i vår sätter igång med ivf igen."

Tack! Detta gjorde mig så glad :) Jag skickar vidare awarden till alla IVF-kämpare som ännu inte blivit gravida eller fått sin lilla bebis, vi behöver den lite extra mycket!

Dags för ett inlägg

De senaste veckorna har jag/vi som ni kanske förstått inte mått sådär precis toppen. Energin har varit helt slut och jag är väldigt glad att vi inte är mitt inne i någon IVF-behandling just nu för det hade bara inte gått. Samtidigt är sorgen större och tyngre att bära än någon gång innan och det känns som om alla runt omkring en är gravida, har fått barn eller kommer att få det snart. I stort sett alla bloggar jag läst innan har nu en bebis på jäsning eller precis fått barn. De senaste veckorna har helt enkelt blivit en överdos av påminnelse om det vi inte lyckas få. Sen så här mitt i pausen blir man kanske också extra känslig, man hade velat bara vara och att barnförsöken för övriga också stått stilla men det kan man ju inte styra över. Dock känner jag att det börjar vända nu, dagarna blir ljusare och det är inte jättelångt kvar till vår resa till Teneriffa. Jag har varit riktigt flitig med träningen sista veckorna och springer nu lite drygt 5 minuter i sträck på löpbandet, går 1 minut, springer 4.5 osv.... Jag vet, det låter inte länge men för mig är det väldigt länge med tanke på att jag orkade 30 sekunder i taget när jag började träna precis innan jul. Tupperwareförsäljningen har gått alldeles lysande i januari och jag lyckades ta mig in på en åttondeplats av 2500 konsulenter i Sverige för januari.
Sammanfattningsvis så har det varit tunga veckor med mycket påminnelse om det vi saknar och längtar efter så i livet men det är skönt att det börjar vända nu. I veckan snudda faktiskt till och med tanken på när nästa IVF-försök skulle bli. Just nu tänker vi nog maj, efter resorna utomlands och när semestern inte är så hemskt långt borta. Idag har vi samlat energi och kraft ute på sjön utanför Gnosjö tillsammans med Mattias släkt. Vi var 14 personer ett tag på isen som var 15cm tjock redan. Ikväll blir det bowling med Mattias och min yngsta syster Evelina och efter det lite libanesisk hämtmat samt Melodifestivalen :)

Morgonmys i köket, Lady verkar vara sugen på att

hitta på något idag....

Full fart på isen, så härligt det är att få busa o springa fritt!

Pimpelfiske, pulkaåkning och promenader.

Far o son

Finsk grillkorv är bäst...

Mattias med ett av sina kusinbarn samt Leia & Lady.

Min fina lilla Leia lus :)

Paus

Bloggen är lite på paus. Dels så händer det inte speciellt mycket spännande nu, dels så är inte energin den bästa. Bloggen och livet står på paus. Barnlängtan finns kvar, kanske nu mer än någon gång innan och det är också jobbigare nu än någon gång innan.... Jag skriver snart! Många kramar

Någonsin?

Så här när en tredjedel av vår beräknade viloperiod har passerat så ställer man sig frågan "kommer det någonsin att gå"? Just nu känns IVF-behandlingar så långt borta och bara jag tänker på att behöva genomgå hormonbehandlingar och ruva på embryon blir jag illamående. Samtidigt är det ju förmodligen det enda sättet vi kan få barn på som det känns just nu. Andra hormonkurer har ju uppenbarligen inte funkat och skulle förmodligen inte göra det nu heller. Adoption känns väldigt långt borta för oss båda fortfarande. Så här står vi då nu med en tredjedel av viloperioden passerad och livet står stilla. Det känns inte bra någonstans för tillfället. Jag vill egentligen bara lägga mig under täcket, gråta flera timmar varje dag och bara skrika att det är så orättvist! Men det gör jag inte, jag samlar mig, håller modet uppe och gläds åt andra samtidigt som jag går sönder inuti. Pysslar här hemma, går långrundor med vovvarna i skogen och tränar som en galning på gymmet för att få komma bort från sorgen. Kommer det någonsin att gå? Just idag känns det inte så, idag känns det som om vi för alltid kommer att förbli barnlösa och stå och titta på utifrån medan de andras liv går vidare. Pessimist javisst men med 4 s barnlängtan så är det inte så lätt att vara positiv längre. Längtan och sorgen går inte att beskriva i en mening, inte ens i ett blogginlägg.
Ikväll kommer mamma, pappa och syster hit. Vi ska äta lite tapas och ha det mysigt. Längtar efter er!

Nytt År och nya önskningar 2

Den här rubriken har jag använt innan, i slutet av 2008. Då hade vi försökt få barn 1 år och hade genomgått några kurer pergotime. Några månader senare hade vi även genomgått några kurer med hormonsprutor, allt utan resultat. Eller ja, sprutorna funkade för bra och det var risk för sexlingar om vi hade fortsatt. Våren 2009 skickades remissen till RMC i Linköping för IVF. Vårt första besök där var i september 2009. Vi samtalade med doktorn och fick göra en gynundersökning. En cysta hittades i ena äggstocken som ar tvungen att tas bort innan IVF-behandlingen kunde startas, den opererades bort i december 2009, jag var sjukskriven en vecka. Vårt första IVF-försök gjordes under våren 2010, 7 ägg plockades ut och inget blev befruktat, de var för omogna, hade stimulerats för länge. Världen rasade och det tog till oktober samma år innan vi orkade försöka igen. Bättre resultat den gången och vi fick tillbaka ett embryo. Mensen kom en vecka efter insättning, mitt under dopet för vår gudson, mitt under paketöppningen. Världen rasade igen men vi skulle inte ge oss. Nästa försök i januari 2011 och minus på stickan. Byte av klinik och större framgångar efter det, totalt 3 insättningar, 2 av de gångerna har embryot fäst vid litegrann. Nu har vi 3 blastocyster kvar i frysen i Göteborg och en frysåterföring kvar av vårt 3-pack. Kliniken i Göteborg säger att det ska gå någon gång. Ska det gå vägen? Vi var så hoppfulla då i slutet av 2008, drömmen om ett barn skulle förmodligen bli sann. Nu efter det värsta året hittills undrar man om det kommer att stanna vid en dröm eller om det någonsin blir vår tur ? Energin pendlar upp och ner, nästa försök är planerat till maj-juni 2012 och just nu känns det jättelångt dit. Samtidigt skulle det inte gå att göra ett försök nu, energin finns inte. Det går inte att beskriva hur mycket energi ett IVF-försök kräver. Förbi oss rusar jämnåriga och de som är yngre än oss, föder barn, lever familjeliv som vi längtat efter att få göra mycket längre än dem.....

Det finns annat i livet än barn och halva 2012 ska vi njuta av och uppskatta den delen. Vi har underbara goa vänner, arbetskamrater och familjer som stöttar oss i detta och som tror på oss. Utan er hade vi inte orkat, det har jag sagt innan men en sån sak kan man inte säga för många gånger. Många kramar till er och GOTT NYTT ÅR!!!!

Jag, Mattias o tjejerna har precis gått en långpromenad på 8 km. Ikväll blir det 3-rätters och film. Vi skulle ha varit hos goda vänner men frun i huset ligger på sjukhus :(

Julen

Det var inte samma i år, det har inte varit det på länge men vi har träffat våra familjer mycket och haft det mysigt tillsammans. Man får väl helt enkelt bara acceptera att det är så här ett tag nu, att vi inte mår riktigt bra och att högtider man firar år efter år inte blir desamma med 4 års barnlängtan i bagaget. Energin efter de här dagarna var igår nere på ungefär noll, samtidigt som jag skulle åka till jobbet. Det blev en natt med spring hela tiden så det kanske var tur det. Ikväll ska jag iväg på spinning, försöker att inte låta den lata sidan av mig ta över igen fast det är så lätt. Jag bokar mig på nya pass hela tiden och då är det svårare att strunta i det. Efter ett pass är man ju dessutom bara så nöjd att man genomförde det och så har man fått lite ny energi. Helgen som kommer blir lugn, vi ska äta lite gott hos ett par vänner på nyårsafton :)

Leia och Lady på julafton i sina tomtedressar :)

Friskoteket i tisdags morse, alldeles själv!

Bättre

Jag tycker att jag mår bättre, hur skönt är det inte att skriva det?? Sista veckan har jag känt att det har vänt. Jag tar mig för mer saker, tränar mer, orkar träffa fler vänner med barn och är inte lika ledsen. Däremot orkar jag fortfarande inte gå in på de bloggar som väntar barn, visar magbilder eller funderar på vilken vagn de ska köpa. Ni får förlåta mig men det går bara inte just nu......eller ännu. Jag tror också att detta är direkt kopplat till varför jag mår bättre. Bloggar är underbara att läsa men när man har 15 stycken på sin lista och det bara är ens egen + en till kvar som inte väntar/har fått barn så orkar man inte se stora magar och så för tillfället. Man orkar inte heller läsa om hur jobbigt allt är som gravid. Jag vet, jag kommer säkert också gnälla precis lika mycket sen när det blir vår tur men just nu skulle jag vilja överta alla symtom i världen bara för att få ha en bebis i magen! Missförstå mig rätt, jag unnar verkligen er som kämpat länge med IVF all lycka, tro inget annat!

Igår gick jag i alla fall in på Familjeliv och önskade tjejerna i vår Carlanderskatråd God Jul. Kommer väl kika in där ibland men annars så håller jag mig borta från IVF-världen på internet.

Idag har jag o vovvarna varit ute i 1½ timme och gått i snön, med broddar och varma kläder är det inga problem, det var så skönt!!

Längtar till julhelgen, gemenskap med våra familjer :)

Ha en fortsatt bra tisdag!

Att släppa taget om det

Vi har en IVF-paus som är tänkt att vara fram till sommaren. Den stora utmaningen fram tills dess blir att försöka fokusera på annat än barnlängtan. Att tänka att man inte ska tänka på barnlängtan är ungefär lika lätt som att tänka att man inte ska tänka på rosa elefanter. Vad tänker man på då? Jo, just rosa elefanter eller i vårt fall barnlängtan. Det finns också välmenande människor i vår omgivning som ger tips och råd som är de klassiska "slappna av", "släpp det", "tänk på något annat ett tag", "kanske blir du gravid nu när ni tar en paus, det är ju så många som blir.....". Jättefina råd och naturligtvis bara välmenande. Problemet är bara att mina äggstockar har inte fungerat normalt sen jag var i tonåren, alltså långt innan vi ens tänkte på barn. Visst, jag har egen ägglossning någon gång/år så rent teoretiskt sett så finns det en liten möjlighet att bli gravid på naturlig väg för oss. Efter äggutplocket i våras fick jag också ägglossning, kanske startade alla hormonbehandlingar igång något där en cykel i alla fall. Tänk om det nu skulle bli så att vi blir gravida på naturlig väg? Då får många sina fördomar bekräftade, att det bara var att "slappna av" för oss som behövdes och så vips. Inte kommer det att pratas om att det var IVF-försöken som satte igång ägglossningen. Men den här biten får man väl egentligen bara skratta åt. Hur än vårt barn blir till så kommer det verkligen bli ett mirakel som vi kämpat länge för och som vi aldrig kommer ta för givet!

Kanske blir känslorna och tankarna extra starka så här inför jul. Det blir inte samma sak längre när man år efter år inte får skriva det tredje namnet på julkorten och när man ännu en jul får fira utan en bebis i famnen.

Vår tid kommer och man får vara ledsen tycka att livet är orättvist, det sa mina kloka föräldrar som var här igår på kvällsmat.

Idag premiärtränade jag på friskoteket i Töllstorp, kanonbra var det! Har ju bara gått på spinning och pilates innan men det är ju toppen att kunna använda styrketräningsmaskinerna, löpbanden med mera. Ikväll har vi julbord med jobbet så träningen och maten går väl på ett ut ;-)

Hur mår du nu?

Jag fick frågan av en god vän igår. Och vad svarar man? Jag vet inte vad man svarar. Kanske att det går mycket upp och ner för det är så det känns just nu. Jag ser väldigt mycket fram emot vårens resor och att ljuset snart återvänder. Jag har kommit igång med träningen, känns underbart. Igår var jag på spinning, klarade hela passet så som man skulle göra det trots att man är som spagetti i benen efteråt. Så skönt var det och jag är glad att jag är envis ibland! Jag ser fram emot januari då Tupperware firar 50 år i Sverige och jag har en hel del demos inbokade. Försöker njuta här och nu av det vi har istället för det vi saknar.
Samtidigt så känns det som om tiden går sakta, för tillfället känns det väldigt långt till sommaren och att vänta ett halvår trots att vi redan väntat tillräckligt länge känns kämpigt. Att återigen skriva julkorten utan att få skriva med ett barns namn eller åtminstone "miraklet i magen" är väldigt tungt. Julen blir inte densamma när man år efter år inte får det man önskar mest. Julen är barnens högtid och vi tycker ju att det är mer än dags att vi skulle fått fira den som en barnfamilj nu.
Allting känns delat för tillfället, en paus är välbehövlig och visst får man mer energi av att bara slippa tänka på hormoner, kontroller och äggplock. Samtidigt så är det jobbigt att vänta och sorgen över det som inte blev något blir inte mindre genom att vänta.
Ovan full fart framåt i skogen när det var snö förra veckan. Det var svårt att få in dem kan jag lova! :)

:)

Och när man inte är ute och springer i snön så får man nöja

sig med att längta ut och kanske titta på fåglarna en stund..

Oj så trött man blir efter att ha busat i snön, man kan till och med

somna på en kudde jämte soffan :)

Önskelista

Det vore inte fel alls... eller i alla fall få ha en liten i magen då. Vissa dagar och vissa stunder är längtan så enorm och målet känns så långt borta. Kommer det någonsin att bli som vi önskar?

Här finns mer information om föreningen Barnlängtan :-)

Alldeles tårögd!

När jag kom hem igår kväll efter att ha varit iväg hela dagen låg det ett paket på köksbordet. Undrade såklart vad det var... på baksidan stod det "Från en vän/bloggläsare". Inuti paketet låg det ett brev, choklad, ansiktsmasker, en jättefin julbok och ett armband. I brevet stod det bland annat att avsändaren ville pigga upp mig och få mig att tänka på lite annat nu ett tag. Avsändaren har också själv varit igenom och går igenom sorg och jobbiga saker. Innehållet hon skickade till mig fick henne att tänka på annat och komma över lite av sorgen när det var som värst. Armbandet ville hon skulle symbolisera min och Mattias kärlek (det stora hjärtat) samt våra drömmar om framtiden (det lilla hjärtat). Hon vill också att det ska bringa tur inför nästa försök. Jag lovar att ha det på mig :)
Jag saknar ord, igår kväll rann tårarna ner för mina kinder och idag blir jag alldeles tårögd när jag skriver det här. Så otroligt fint av dig C! Tänker på dig/er också och allt ni går igenom. Jag hoppas att vi en dag får det vi båda önskar, tills dess får vi stötta varandra och göra det bästa av tiden ♥
Igår var jag iväg nästan hela dagen. Gick på ikea mitt på dagen och vid 14-tiden träffade jag Linnea och hennes lille goe E som precis fyllt 1 år :) Vi åt lunch ihop och gick och tittade lite i butikerna på A6, jagade lille E också såklart, han var så snabb redan!
På kvällen var dte dags för Tupperwaremöte i Tenhult och vi fick veta vad som kommer att hända i Januari då Tupperware firar 50 år. Är det någon gång man ska vara värdinna så är det då kan jag lova, helt otroligt va mycket fina grejer man får!!