De ofrivilligt barnlösas dag

Idag den 26 maj, dagen före mors dag är de De ofrivilligt barnlösas dag. Det är andra året i rad som denna dag uppmärksammas. Tycker det är kanon att vi som kämpar/kämpat fått en egen dag. Ofrivillig barnlöshet är ett ämne som behöver lyftas fram och pratas mer om. Det är fortfarande viss tabu i samhället att prata om detta trots att 15-20% av alla par drabbas på något sätt. För övrigt vill jag bara meddela att läget är luuuugnt! Och vi hoppas att det så förblir ett bra tag till! Jag vill också tacka min sambo Mattias för hans fina inlägg i min blogg, blev så glad! Besöksstatistiken har gått spikrakt uppåt sedan han skrev, han får nog göra fler inlägg ;-) önskar er alla en finfin lördag! Nu väntar grusgåbgen på att bli rensad. Stor kram!

Gästbloggsinlägg: Känslan av att stå bredvid

Kanske har den känslan drabbat de flesta av oss? De av oss som bara behöver ge ett litet prov och sen är det avklarat. Vi som slipper nålar och diverse preparat.
Vad hade jag inte gjort för att själv ta smärtan vid äggplock? Vid vårt första äggplock blev jag smått chockad och kallsvettig av att se mamman till mina (våra) blivande barn ha så ont,  jag tänkte precis be om att få gå ut när en sköterska högg mig i armen och ledde mig ut till sängen - var jag månne lite blek? Bättre jag sitter ute och väntar så de kan lägga full fokus på Mia när jag ändå inte kan bjuda henne mitt stöd, men samtidigt kändes det som jag svek henne. När vi så gick vidare till Göteborg fick hon bedövning innan äggplock, nu kunde till och med jag närvara. Känslig? Jomenvisst.
Jag har ingen aning om hur det känns att äta sig full på mediciner, hormoner och annat, hur kroppen och knoppen reagerar.
 Jag gör bara mitt bästa för att hänga med i humörsvängningarna mellan toppar och dalar och är det något jag blivit bättre på under denna resan så är det att tyda mina sambos humör och sinnesstämning och detta sista försök känns annorlunda, så annorlunda att jag vågar hoppas på att det skulle kunna gå hela vägen. Samtidigt kväver man givetvis den känslan, man tillåter inte sig själv hoppas för mycket eftersom fallet blir så mycket längre. Likaså när folk visar kläder som kunde passa en liten bäbis, berättar att de är gravida eller säger något så simpelt som: ”Om man hade en liten på G nu kunde man köpt en sån här.” Jag känner mig bedövad, jag vill kunna glädjas åt andras lycka och det gör jag – men kanske inte just när de ser det och då blir de stötta, ledsna, besvikna.
Jag vill slippa den här bubblan nu, men om det behövs så står jag ut så länge det krävs för jag tvivlar inte på att det är värt det och vi finner styrka i varandra.

/Mattias

Platser som väcker minnen

I november förra året när vi hade varit i Stockholm över helgen och en dryg vecka tidigare gjort återföring nr 5 stannade vi till i Ödeshög för att äta. Gick på toa innan vi skulle beställa mat och då hade misslyckandet kommit med dunder o brak om jag säger så... Jag behövde bara komma ut från toan så förstod Mattias vad som hänt. Vi åkte därifrån, åkte hem och grävde ner oss i sängen och grät. I helgen har vi firat bland annat min mormor som ska fylla 80 år. Hon bor utanför Örebro och när vi var på väg upp till henne stannade vi i Ödeshög. Vi har inte varit där sen november. Så skönt det var att kunna få gå på toa där utan att världen rasade denna gången :) nu hoppas vi att det håller sig lugnt framöver också!
Bilder: 1-4 från mormors kalas, först var vi i en nationalpark och firade med tårta. Senare buffé i trädgården.
6: vi sov över hos min moster med familj i deras sommarstuga. Här håller tjejerna koll på vilka som går till och från utedasset på morgonen :) 5: när man är trött så kan man somna hur som helst, Lady i pappas knä på fredagskvällen när hon busat hela dagen hos min moster....

Hej från ruvarverkstan!

Ville bara skriva att läget är lugnt än så länge. Imorgon är det 8 dagar sedan insättning, det var då som det gick åt skogen sist (november 11). Förra årets sommarfest med jobbet minns jag knappt, då svävade vi i ovisshet med ett svagt positivt graviditetstest men också lite lite blod. Jag minns att hela världen omkring mig snurrade, jag hade svårt att koncentrera mig på vad som hände, att vi faktiskt var på fest. Nästa vecka är årets sommarfest med jobbet. Snälla låt det vara helt lugnt i år!

Kontraster

Igår efter embryoåterföringen- total lycka att det gått bra så långt! Idag- fortfarande glädje över att få ruva men så kommer också tankarna på att det är nu det ska avgöras. Ska det bli eller inte? Ska vi få uppleva en sommar med växande mage och ett 2012 som sista år som barnlösa eller ska det bli ännu en sommar med sorg och känslan av att det kanske aldrig kommer att fungera. Kontraster lugnt sagt. Det är de där små cellklumparnas öde som kommer att avgöra hur vi ska må de kommande månaderna. Vi hoppas ju såklart att det blir våran gång nu. Vi hoppas på tur. Förhoppningsvis hjälper tur-armbandet från finaste Catharina till :) det var på hela dagen igår, till och med under återföringen!

2 små gryn...

... har precis flyttat in i min livmoder :) frysen är tom, de fick tina alla 3 men vi är glada för att 2 klarade sig! Nu väntar långa veckor av väntan där hopp kan bytas mot förtvivlan på en sekund. Vi vet det så väl, har varit med om det 5 gånger innan. Men denna gången hoppas vi är annorlunda. Det var så vackert i Göteborg idag; solen sken, körsbärsträden blommade och det spelades fotboll utomhus. Det var som om hela världen log mot oss idag, vi hoppas att det var så :) stor kram till er alla och tack för alla kommentarer, sms, telefonsamtal och pratstunder senaste veckorna. Ni är bäst!!!

FET på tisdag!

Slemhinnan var redan idag på cykeldag 10 treskiktad och redo. På tisdag åker vi till Göteborg och får tillbaka 2 små fisar om nu 2 av 3 upplever tiningen. Att minst 1 av de 2 vi får tillbaka skulle göra oss till föräldrar i februari är väl inte för mycket att begära efter allt kämpande?!?