fredag 13 januari 2012

Någonsin?

Så här när en tredjedel av vår beräknade viloperiod har passerat så ställer man sig frågan "kommer det någonsin att gå"? Just nu känns IVF-behandlingar så långt borta och bara jag tänker på att behöva genomgå hormonbehandlingar och ruva på embryon blir jag illamående. Samtidigt är det ju förmodligen det enda sättet vi kan få barn på som det känns just nu. Andra hormonkurer har ju uppenbarligen inte funkat och skulle förmodligen inte göra det nu heller. Adoption känns väldigt långt borta för oss båda fortfarande. Så här står vi då nu med en tredjedel av viloperioden passerad och livet står stilla. Det känns inte bra någonstans för tillfället. Jag vill egentligen bara lägga mig under täcket, gråta flera timmar varje dag och bara skrika att det är så orättvist! Men det gör jag inte, jag samlar mig, håller modet uppe och gläds åt andra samtidigt som jag går sönder inuti. Pysslar här hemma, går långrundor med vovvarna i skogen och tränar som en galning på gymmet för att få komma bort från sorgen. Kommer det någonsin att gå? Just idag känns det inte så, idag känns det som om vi för alltid kommer att förbli barnlösa och stå och titta på utifrån medan de andras liv går vidare. Pessimist javisst men med 4 s barnlängtan så är det inte så lätt att vara positiv längre. Längtan och sorgen går inte att beskriva i en mening, inte ens i ett blogginlägg.
Ikväll kommer mamma, pappa och syster hit. Vi ska äta lite tapas och ha det mysigt. Längtar efter er!

7 kommentarer:

Längtan sa...

Ja, ibland vill man bara skriva och jag tror att det då är viktigt att man gör det.
Var arg när du är arg. Var ledsen och gråt när du behöver.
Man mår inte bättre av att hålla god min. Då sprängs man till slut. I alla fall är det så för mig.

Kram

Mitt liv som fru L sa...

Nu önskar jag att jag kunde ta en del av din smärta och sorg, vännen! Jag känner med mig i varje rad för jag känner likadant: Ska det någonsin gå?
Du som har familj och stöd, gråt med dom, älta med dom ta vara på att de finns som stöd för dig och Mattias. Väntan är fan det värsta i allt det här. Jag vet inte vad jag ska göra eller säga för att dina känslor ska kännas mindre jobbiga. Jag finns här om du vill! KRAM <3

Elin sa...

Maria, jag tänker på dig, det hoppas jag du vet! Även om jag inte kan förstå hur ni har det försöker jag! Stor kram till dig fina vän!

Anonym sa...

Åh! KRAM till dig Maria!!!
Huvudet på spiken, för exakt så känns det, exakt så är det fanimej

Linnéa sa...

Åh! Kära du, vilken skit det är att det inte funkat hittills!! Det måste vara okej att sörja och få lov att vara pessimistisk! Många kramar!!

Anonym sa...

Vi alla börjar längta efter inredning osv blogginlägg :)

Anki J. sa...

Förstår så innerligt väl hur du känner, Maria även om jag själv aldrig har varit i närheten vad ni får gå igenom. Hoppas så med hela mitt hjärta att er dröm någon gång ska gå i uppfyllelse.
Hoppas oxå att ni får en sån härlig och skön semester som ni båda är värda<3<3

Kram på er