Och så kommer känslorna...

Det är väl ändå konstigt att samma känslor ploppar upp i huvudet ett par dagar innan återföring av embryo. Hur ska det gå? Ska vi få ha en stor mage om några månader? Kommer vi återigen att se blod och bli förtvivlade om några veckor? Det finns inget annat val än att kämpa på men ibland önskar man att kämpandet hade ett slut snart. Sen är det väl ovissheten som avgör mycket också, hade vi nu fått usla befruktningsresultat på våra IVF-försök och kliniken sagt att det inte är någon mening att vi fortsätter med det så hade det nog varit lättare även om det såklart också är en enormt stor sorg. Men nu säger de att det ser bra ut, perfekt till och med men ändå har inget att de embryon som vi fått tillbaka velat stanna och såklart undrar man ju om det någonsin kommer att göra det. Åh, vad jag bara ibland vill hoppa över resten av IVF-resan och stå där med en bebis i famnen. Om man ändå kunde bestämma det.... Det är bara att hålla tummarna, det är det enda man kan göra. Hålla tummarna att det efter nästan 4 års längtan, hopp, förtvivlan och sorg kan bli vår tur att få ett plus på stickan och ha tur i det här spelet! Tack för att ni finns och stöttar oss, ni betyder så mycket! ♥