Idag försvann hoppet från oss, besvikelsen kom till oss i en röd form i slutet av dopkalaset. Precis innan paketöppningen. Det var vansinnigt svårt att hålla tårarna borta. Jag sa ingenting till Mattias direkt utan väntade tills vi satt oss i bilen och skulle åka mot Linköping (med mellanlandning hemma för att byta om) för nästa fest. Då kom tårarna, jag behövde inte säga vad det var till Mattias, han förstod direkt. Jag tror att vi genomgick miljoner känslor på vägen hem från dopkalaset. Väl hemma stod vi i hallen och bara kramades. Det finns inga ord för hur det känns, det känns bara så otroligt tomt, tomt i livmodern men framförallt tomt i hjärtat. Den här gången såg ju allting så bra ut och vi hade ju börjat hoppas att det kunde gå vägen.
Livet är verkligen inte rättvist, inte någonstans ibland. Det här är ett grymt lotteri, det kunde lika gärna varit vi som fått högsta vinsten den här gången. Det finns så många andra som fått det efter att ha kämpat så och vi är så glada för deras skull. Sen finns det dem som får kämpa så många gånger fler innan de har turen.
Att åka till Linköping ikväll var ändå bra tror jag, livet måste gå vidare och det var roligt att kunna vara med på middagen och se Markus ta emot sitt pris i Radical. Det kändes ändå okej under kvällen men vid 22-tiden hann känslorna ikapp oss och vi bestämde oss för att gå tillbaka till hotellrummet och ta det lugnt.
Så vad är nu planen? Jo, vi ska ta det lugnt några månader har vi bestämt, åtminstone till efter nyår. Fortsätta med lchf och kanske även akupunktur, jag tror att båda är bra för mina hormoner. Efter nyår gör vi ett nytt provrörsförsök i Linköping, om det inte lyckas den gången heller så är nog planen att söka sig till en privat klinik som kan lite mer om pco-s och som är lite mer flexibla i sin behandlingsmetod, som kan ändra den efter våra förutsättningar för att chansen ska bli maximal. Av de som genomgår provrörsbefruktning blir ca 80% gravida efter 3 försök så 3 försök har vi redan bestämt oss för att vi ska ge det. Sen får vi se om vi fortsätter med det eller om planen blir en annan. Jag har inte funderat så mycket på adoption tidgare, kanske mest för att vi bara gjort ett riktigt provrörsförsök och inte är i de tankebanorna än men idag när vi satt i bilen var det som en varm känsla kom över mig när jag tänkte på adoption. Ja, kanske det kanske... Det är en lång väg att gå, kostar väldigt mycket pengar och tar nog grymt på krafterna men det känns skönt att man ändå känner det som en möjlighet. Det är något lika stort att vara med om, det är jag säker på. Så hur vi blir föräldrar det får framtiden utvisa.
Vi vill ge ett stort hjärta till alla er som följer oss, stöttar oss, kramar oss, peppar oss. Vad skulle vi göra utan er? Vi hade inte orkar, det är säkert. Ni betyder så mycket! ♥♥♥
