Mattias favorit nummer 1

Ja, det är ju såklart jag, haha! Nej, idag ska det faktiskt handla om mat, närmare bestämt Mattias favoriträtter i det här huset. När matlagningsfantasin tryter här hemma och jag frågar Mattias om han kan komma med lite tips så brukar han räkna upp sina favoriträtter :)
Så kallad "färsfräs" har vi gjort ikväll, det är hur enkelt som helst att göra. Man bryner morötter (delade i mindre stavar), skuren vitkål och lök i en stekpanna med smör och rapsolja. Salta och peppra. Bryn samtidigt köttfärs i en annan panna. Salta och peppra, häll på ett par matskedar balsamvinäger, lika mycket soja samt någon matsked sambal oelek. Blanda ordentligt. Rör sedan ihop stekpannornas innehåll. Mums!!

Mattias har haft en större projekt här hemma sista veckorna, att gömma sladdarna till TV:n och bioljudet och det börjar nu bli ganska bra, nu har han till och med satt LED-belysning på baksidan av tv:n. Det där med att teknik är männens skötebarn var väl en underdrift.... men fint blir det verkligen, klagar inte en sekund!! ♥

Ikväll myser jag och damerna i soffan, har en vansinnig mensvärk så det är skönt att bara ta det lugnt njuter av att vara ledig till fredag kväll nu efter att ha jobbat tre nätter. Min kropp har nästa helt gått tillbaka till hur den var innan IVF-starten, de ca 3 kg vätska man samlar på sig är nästan borta och det är skönt att kunna ligga på sidan i sängen igen, innan gick det knappt för att vissa kroppsdelar mellan magen och hakan var svullna och ömma :) Jodå, det finns positiva delar med att en IVF-behandling inte går vägen också, så det så ;-)

Måste bara få visa en skön bild från fredagsmyset förra veckan; Älskling, Kelvin och Lady :)

Imorgon är det veckohandling och greja lite här hemma som står på schemat, på kvällen har jag en tupperwaredemo hos en gammal klasskompis i Gnosjö, ser fram emot detta!!

Delade känslor

Det här väldigt mycket delade känslor för tillfället. Ena sidan av känslorna vill bara skrika och säga faaaaaaaan varför blir det aldrig vår tur??? Har vi inte väntat nog? Kommer vi någonsin ha tur i det här? Hur länge orkar vi?

Andra sidan av mina känslor känner att det finns så mycket annat än barn i livet och att vi har så mycket att vara tacksamma för. Julen närmar sig och vi har en massa roligt inplanerat framöver, vi bor på ett underbart ställe och vi har det bra tillsammans, kanske bättre än någonsin. Den positiva sidan av mina känslor är större än den hopplösa och den här gången reste vi oss lättare än i våras när vi inte fick några befruktade ägg alls. Nu vet vi att hoppet finns och förmodligen kommer vi att ha turen genom provrörsbefruktning.

Det känns skönt att ha ett jobb, att ha tupperwarevisningar vid sidan om jobbet, att träffa vänner och familj som vanligt och att spela på cellon. Det känns underbart att snart börja planera inför julen; vilket julgodis som ska göras, hur adventsljusstaken ska se ut i år och hur årets julkort ska utformas. Det är väldigt viktigt att livet fortsätter som vanligt trots det här men i en lagom takt för att känslorna ska hinna med. Vi måste tillåta oss att sörja och det gör vi, pratar mycket om det och hur planerna ser ut i framtiden.

Nu har jag jobbat två nätter och efter inatt är jag ledig ett par innan jag jobbar helgen. På torsdag har jag ett tupperwareparty inbokat, känns jätteroligt! Nehepp, dags för lite kvällsmat strax och lite mys med sambon i soffan såklart :)

Stor kram till er alla!!

Ni kan släppa era tummar nu...

Idag försvann hoppet från oss, besvikelsen kom till oss i en röd form i slutet av dopkalaset. Precis innan paketöppningen. Det var vansinnigt svårt att hålla tårarna borta. Jag sa ingenting till Mattias direkt utan väntade tills vi satt oss i bilen och skulle åka mot Linköping (med mellanlandning hemma för att byta om) för nästa fest. Då kom tårarna, jag behövde inte säga vad det var till Mattias, han förstod direkt. Jag tror att vi genomgick miljoner känslor på vägen hem från dopkalaset. Väl hemma stod vi i hallen och bara kramades. Det finns inga ord för hur det känns, det känns bara så otroligt tomt, tomt i livmodern men framförallt tomt i hjärtat. Den här gången såg ju allting så bra ut och vi hade ju börjat hoppas att det kunde gå vägen.

Livet är verkligen inte rättvist, inte någonstans ibland. Det här är ett grymt lotteri, det kunde lika gärna varit vi som fått högsta vinsten den här gången. Det finns så många andra som fått det efter att ha kämpat så och vi är så glada för deras skull. Sen finns det dem som får kämpa så många gånger fler innan de har turen.

Att åka till Linköping ikväll var ändå bra tror jag, livet måste gå vidare och det var roligt att kunna vara med på middagen och se Markus ta emot sitt pris i Radical. Det kändes ändå okej under kvällen men vid 22-tiden hann känslorna ikapp oss och vi bestämde oss för att gå tillbaka till hotellrummet och ta det lugnt.

Så vad är nu planen? Jo, vi ska ta det lugnt några månader har vi bestämt, åtminstone till efter nyår. Fortsätta med lchf och kanske även akupunktur, jag tror att båda är bra för mina hormoner. Efter nyår gör vi ett nytt provrörsförsök i Linköping, om det inte lyckas den gången heller så är nog planen att söka sig till en privat klinik som kan lite mer om pco-s och som är lite mer flexibla i sin behandlingsmetod, som kan ändra den efter våra förutsättningar för att chansen ska bli maximal. Av de som genomgår provrörsbefruktning blir ca 80% gravida efter 3 försök så 3 försök har vi redan bestämt oss för att vi ska ge det. Sen får vi se om vi fortsätter med det eller om planen blir en annan. Jag har inte funderat så mycket på adoption tidgare, kanske mest för att vi bara gjort ett riktigt provrörsförsök och inte är i de tankebanorna än men idag när vi satt i bilen var det som en varm känsla kom över mig när jag tänkte på adoption. Ja, kanske det kanske... Det är en lång väg att gå, kostar väldigt mycket pengar och tar nog grymt på krafterna men det känns skönt att man ändå känner det som en möjlighet. Det är något lika stort att vara med om, det är jag säker på. Så hur vi blir föräldrar det får framtiden utvisa.

Vi vill ge ett stort hjärta till alla er som följer oss, stöttar oss, kramar oss, peppar oss. Vad skulle vi göra utan er? Vi hade inte orkar, det är säkert. Ni betyder så mycket! ♥♥♥

Award

Tack snälla villblimammanu för den fina awarden :-)

Lägger en en av mina favoritbilder, på våra favorittjejer såklart! Många gånger är det nog på grund av dem som vi orkar, de drar med oss ut i skogen i de flesta väder, de pysslar om oss och känner så väl när man inte är på topp. Godingar, vad skulle vi göra utan er? Bilden är från juni-09, Leia är lite drygt ett år och Lady är 10 veckor.

Veckan har annars seeeeegat sig fram. En vecka sedan idag som lilla ET planterades i min livmoder. Jag mår ungefär som innan, ingen mens än vilket är superskönt. Känner inga graviditetssymtom heller å andra sidan, men det är nog för tidigt om nu lilla ET har bestämt sig för att stanna. Försöker få tankarna på annat håll och inte leta symtom men det är inte alltid så lätt. Skönt var det att bärja jobba igen i alla fall, livet där är ju som det brukar vara och det är väldigt skönt!!

I helgen blir det full rulle, vi har ju blivit gudföräldrar till lille Kelvin och han ska döpas imorgon. Ieftermiddag/kväll ska vi därför åka till kapellet och kolla lite inför morgondagen. Senare blir det nog lite god mat och idol tillsammans :-)

Imorgon är ju då som sagt var dopet, både jag och Mattias ska medverka, jag ska spela på cellon och Mattias ska läsa en bön. Efter dopet åker vi till Linköping, där är det avslutningfest och prisutdelning för årets racing. Vi ska sova där uppe också, skönt att slippa köra hem på natten. På söndag ska vi fira min kära lillasyster Evelina som fyller 20 år i november, inte klokt att hon är så stor redan!

Ha en skön helg allihopa, tack för att ni finns!!

Lite bilder från helgen...

Vi har tagit det väldigt lugnt sedan vi kom hem i fredags men även hittat på lite roligt för att få tiden att gå. Igår mötte vi upp Petri & Jessie i Värnamo, gick på stan en sväng och sen var vi och åt sushi på det ganska nyöppnade stället, jag säger bara mums! Det sa Mattias och de andra också :) Mattias och Petri som inte äter sushi åt kycklingspett och jordnötssås och det var mer än godkänt. På kvällen var vi hos Rainer & Tintin, Tintin fyllde 25 år för ett tag sedan och igår hade hon fest med maskerad. En del var utklädda och en del inte men alla var så fina :)
Idag har damerna här i huset bara latat sig, Mattias däremot har vart flitig och bytt till vinterdäck på våra bilar samt mina föräldrars. Nog bäst det, det verkar bli kallt i veckan som kommer. I eftermiddag var vi hos mina föräldrar på fika och resten av kvällen blir det nog inte mycket mer ansträngning än mat och film.
Jag känner mer och mer att det är precis lagom att vara hemma en vecka från äggplockning som de rekommenderar, både mentalt och fysiskt. Det värker fortfarande en del kring äggstockarna och man måste hinna landa lite tillsammans innan man tar itu med det vanliga livet på alla sätt.
Vi är så tacksamma för att vi har alla er därute, återigen tack för alla fina tankar, kramar, kommentarer, sms och samtal :)

Så här läckra var vi i våra kläder innan återinförandet av embryot

En lättad Mattias efter ET (embryo transfer)

Födelsedagsbarnet i egen hög person, alias Snövit

"Döden" och de andra grabbarna höll sig i köket

Hönan ruvar

Ja, det är så man kallar de veckorna som nu följer på IVF-språk...

När vi kom till RMC idag fick vi veta att de hade kunnat göra microinjektion på 7 av 8 ägg, 4 ägg hade befruktats varav ett hade toppkvalité. 2 andra såg jättefina ut men inte riktigt lika fina som det vi fick tillbaka så de ville inte frysa dem. Själva ingreppet tog bara några minuter och vi fick se på en skärm när embryot lades på plats i livmodern. Det är ca 35% chans att en återinföring av ett embryo ger en bebis, detta gäller rent generellt. Nu följer några nervösa veckor innan vi vet. Oavsett hur det slutar så är vi så otroligt glada för att vi har kommit 2 steg längre den här gången än sist; befruktning och återinföring. Det finns stort hopp om att vi en dag ska kunna få barn via provrörsbefruktning. Kanske är den här gången inte vår eller så kanske är den det.

Jag kommer förmodligen inte skriva så mycket mer om vår IVF-resa här på bloggen förrän vi vet säkert hur det har gått, jag skulle nog bli tokig på att analysera symtom. Nu ska vi fokusera på att må så bra som möjligt och leva som vanligt, även om Mattias är väldigt rädd om mig, jag fåt .tex inte lyfta eller knappt gå i trappor och om jag ska göra det så hör jag alltid ett "försiktigt nu". Goding!

Måste få tacka igen för alla kommentarer här på bloggen, alla telefonsamtal, sms och besök vi fått. Blir alldeles rörd, ni betyder så mycket för oss!!! ♥♥♥♥♥

Lilla ET...

...vi är så redo för dig. Vi vet till och med vad du ska heta om du blir en liten person, det blir såklart Maja eller Love, det har ju varit bestämt sedan länge. Vi vet hur vi skulle dela föräldraledigheten och vi är överens om vid vilken ålder du skulle få börja använda mobiltelefon. Vi är så redo för dig och längtar så efter att du imorgon förhoppningsvis ska boa in dig ordentligt i min livmoder, jag har försökt göra så gott jag kan för att göra det till en bra och mysig plats för dig hoppas jag :)

Ungefär 30% chans är det att du lilla embryo blir en bebis. Vi kanske får ge det några försök till men det är det så värt. Nu finns det hopp i alla fall och det är vi tacksamma för!

Ses imorgon i Linköping :-D