
Jag fick frågan av en god vän igår. Och vad svarar man? Jag vet inte vad man svarar. Kanske att det går mycket upp och ner för det är så det känns just nu. Jag ser väldigt mycket fram emot vårens resor och att ljuset snart återvänder. Jag har kommit igång med träningen, känns underbart. Igår var jag på spinning, klarade hela passet så som man skulle göra det trots att man är som spagetti i benen efteråt. Så skönt var det och jag är glad att jag är envis ibland! Jag ser fram emot januari då Tupperware firar 50 år i Sverige och jag har en hel del demos inbokade. Försöker njuta här och nu av det vi har istället för det vi saknar.
Samtidigt så känns det som om tiden går sakta, för tillfället känns det väldigt långt till sommaren och att vänta ett halvår trots att vi redan väntat tillräckligt länge känns kämpigt. Att återigen skriva julkorten utan att få skriva med ett barns namn eller åtminstone "miraklet i magen" är väldigt tungt. Julen blir inte densamma när man år efter år inte får det man önskar mest. Julen är barnens högtid och vi tycker ju att det är mer än dags att vi skulle fått fira den som en barnfamilj nu.
Allting känns delat för tillfället, en paus är välbehövlig och visst får man mer energi av att bara slippa tänka på hormoner, kontroller och äggplock. Samtidigt så är det jobbigt att vänta och sorgen över det som inte blev något blir inte mindre genom att vänta.
Ovan full fart framåt i skogen när det var snö förra veckan. Det var svårt att få in dem kan jag lova! :)

:)

Och när man inte är ute och springer i snön så får man nöja
sig med att längta ut och kanske titta på fåglarna en stund..

Oj så trött man blir efter att ha busat i snön, man kan till och med
somna på en kudde jämte soffan :)