Det är över

Denna gången tyckte vi ju att det var dags för ett annat slags inlägg än de andra gångerna men tyvärr blev det inget denna gången heller. Senaste veckan har vi svävat i ovisshet. I söndags och måndags fick jag en liten liten blödning, tänkte direkt att det var kört men så slutade det och det har det aldrig gjort innan, de andra gångerna det har gått åt skogen så har allt kommit med dunder och brak om jag uttrycker det så. I tisdags tog vi ett gravtest som visade svagt men positivt- hoppet tändes ju såklart. I torsdags fortfarande positivt men strecket såg likadant ut. Ringde till Carlanderska igår och barnmorskan kunde inte säga riktigt vad detta betydde, antingen så var det ett tidigt missfall eller så skulle testet visa starkare om några dagar, ibland får man små ofarliga blödningar i början av en graviditet. Igår kväll började jag blöda mera och i morse när vi tog ett nytt test så var strecket svagare. Ett tidigt missfall alltså. Vet inte riktigt om jag kan glädjas åt att lilla stjärnan i alla fall fäste vid litegrann? Just nu så är tårarna en millimeter bort hela tiden och livet känns så vansinnigt orättvist. Det känns så surt! De i frysen kanske är ännu bättre och det kanske blir vår tur med en av dem men vaddå, det var ju vår tur nu!!! Varför kunde inte stjärnan stanna??

Har verkligen under de här 3,5 åren som vi kämpar försökt vara så positiv jag kan och orkar men jag vet inte om jag håller på att tappa lite av den förmågan. Det känns så surt och orättvist, varför kan det inte vara vi den här gången? Varför kunde det inte fått vara vi som fått se ett litet hjärta slå om några veckor också, varför bara dem som inte ens kämpat hälften så länge som oss och som kommer få se ett litet hjärta nästa vecka....

Ute har det blivit sommar sedan vi körde igång detta försöket men det känns som om livet står stilla. Vi hittar på mycket roligt och just nu försöker vi fokusera på Smögentrippen över midsommar med goa vänner och semestern på Öland, samtidigt är sorgen närvarande hela tiden.

Som tur är så har vi familj, vänner och arbetskamrater som är väldigt kloka och förstående. Man behöver inte alltid förklara varför man inte alltid är på topp. Ni har stort tålamod med oss och jag hoppas ni orkar ett tag till. Någon gång på något sätt ska vi bli föräldrar. Vi ger inte upp!

Nu ska jag gå ut och städa bort frömjölet från altanen, lite goa vänner kommer hit och grillar ikväll, känns skönt! Vägrar att sitta och gräva ner mig hela dagen.....