Idag när jag vaknade kände jag inte ens för att stiga upp ur sängen. Jag ville bara somna om och tänka att det som hände igår bara var en mardröm. Hur jobbigt det än är idag så går livet vidare på ett eller annat sätt. Jag fick tvinga mig själv att gå upp ur sängen, vara ute en stund med vovvarna för att få lite frisk luft. Senare under dagen har jag tvingat mig själv att starta lite projekt här hemma och gått en promenad. Igår eftermiddag gick jag en promenad ett par timmar efter de ringt från Linköping, det var nog min räddning, man skingrar tankarna lite och får frisk luft. Våra föräldrar har varit ett enormt stöd sen igår, liksom alla våra goa vänner, vet inte vad vi skulle göra utan er, ni betyder allt! Idag ringde de från Linköping igen och vi har fått lite svar på varför det gick som det gick. Äggen de tog ut var förmodligen lite för omogna. De vågade inte ge så hög dos när de började stimuleringen för ett par veckor sen pga att jag har många omogna äggblåsor i äggstockarna normalt sett. Nästa gång ska de ge högre dos från början och även microinjicera varje ägg med en spermie (s.k ICSI). De undrade när vi ville göra nästa försök och vi önskade efter sommaren så någon gång i augusti drar vi igång igen. Nu ska vi landa i detta och ta nya tag, vi har en hel del roligt inbokat i vår med vänner och familj i vår och sen ska trädgården göras i ordning. Jag vägrar att gräva ner mig och tycka synd om mig själv mer än att vi måste få sörja det som inte blev, annars kan man inte heller gå vidare. Chansen att man lyckas med IVF är större vid andra försöket än första. Nu vet ju RMC i Linköping hur min kropp reagerar på hormonbehandlingen och förhoppningsvis går det bättre nästa gång. Vi tar en dag i taget, försöker må så bra vi kan och hoppas på det bästa, det är det vi kan göra nu.
