Ursäkta...

....frånvaron här på bloggen men det har varit mer än fullt upp sista veckan. Jag har jobbat 4 nätter, haft en konsert, ett julbord och så avslutades veckan med Tupperwareparty igår, puh! Men roligt har allt varit och nu väntar en ny spännande vecka :) Idag ska jag röja undan lite som jag inte har hunnit och ikväll har vi luciaövning med simmarna. Imorgon ska jag o mamma baka pepparkakor hos dem, mysigt!!
Det har varit en jobbig vecka känslomässigt sett. Vi fick veta för några dagar sedan att ett par i vår närhet väntar barn. Hon har väl kommit 2-3 månader och de ska ha barn i juli. De skulle på inskrivning och första kontrollen nu.
Tänk om vårt första riktiga provrörsförsök hade funkat, då skulle vi haft barn samtidigt som dem. Jag vill också vara där nu, berätta för folk, jag vill också gå på inskrivning! Man känner sig så himla misslyckad ibland utan att det egentligen finns anledning till att göra det. Jag vet att jag inte kan rå för att det är fel på mina äggstockar men ändå känner man sån skuld när det inte fungerar. Om man ändå visste hur lång tid till detta ska ta..... Ofta känns det som om man lever i ett vakuum, man jobbar och allt rullar på, man hittar på roliga saker med familj och vänner men så emellanåt hinner känslorna ikapp en och så ser man att man fortfarande är kvar och stampar på samma ställe. Visserligen många behandlingar senare än för 2½ år sedan men fortfarande utan barn. När vi var på Jul på Liseberg förra året med goa vänner sa de att de hoppades att vi skulle ha med oss en liten dit nästa år men nu är det dags att åka på söndag och ingen liten finns med, inte ens i magen. Får helt enkelt hoppas på nästa år istället Nästa vecka ska vi i alla fall ringa RMC i Linköping och boka behandlingsstart. I slutet av januari/början av februari är det dags att åka till Linköping igen. Det blir vårt sista försök och besök på den kliniken, det är bestämt nu. Ni får gärna börja hålla tummarna redan nu, det kanske hjälper?

Tack alla för att ni finns, utan er hade vi inte orkat, blir alldeles tårögd när jag tänker på allt stöd vi får från er!

Dikt om barnlöshet.....

Dagarna känns långa och himmelen känns grå
Utanför hörs fåglar, och himmelen är blå
Minuter rullar sakta, länge varar en sekund
Man önskar att man kunde tänka på annat för en stund

Men alltid finns den där, längtan efter ett barn
Trots att åren går, blir man aldrig van
Omkring en växer magar, en sån man ville ha
Istället för ren glädje, mår man aldrig bra

Och ständigt kommer frågan: "Varför inte ni?"
Det är väl klart vi längtar tills lyckan står oss bi
Men nåt som för så många, är så väldigt lätt
Är svårt för många andra, trots att man gör rätt

Så rullar månader på igen
Och magen växer på ens vän
Månader som blir till år
Och vännens bebis syskon får

Illamående, värk och smärta jag tar
Om jag med det får en bebis kvar
Gråt, blöjor, sena nätter, jag bryr mig ej
Om det betyder att den stannar hos mig

Men frågorna kommer med tiden ändå
För det var längesen dags att "skaffa" små
Kanske vänder cirkeln en dag
Och den som går med mage är jag

Men tills dess kryper tiden sakta fram
Man känner en djup och oförklarlig skam
Ska vi få barn, kommer vi att hinna?
Varför kan jag inte vara en helt normal kvinna?

I gemenskapen är vi utanför, sånt är livet
På grund av nåt andra tar för givet
Får vi barn blir de yngre än andras ändå
Lekkamrater är inget att hoppas på

Gemenskapen att vänta barn med en väninna
Kommer vi heller aldrig att hinna
Månad efter månad, tempar och testar man
Livet är en plåga för de som inte kan