En kommentar som satte ord på känslan...

....att efter många år av längtan äntligen vänta barn tycker jag var "ivfsysters" kommentar på mitt förra inlägg: "För mig var/är det så att jag under år av barnlängtan med misslyckade försök byggde upp en försvarsmur för att överleva. För varje dum kommentar eller misslyckat försök eller för varje sömnlös natt med ångest, ja då byggde jag lite till på min försvarsmur. Jag byggde den stabilt nära hjärtat för att kanske en dag stå ut med att det kanske var jag som aldrig skulle få några barn. Nu när jag är gravid och jag hade kanske trott att muren bara skulle sprängas bort i och med gravtestet... Så blev det inte! Jag får istället ta bort en sten i taget. Vecka för vecka, för varje ultraljud, för varje positivt besked. Börjar förstå att den tjocka muren med taggiga vassa stenar kommer att vara kvar ett tag till. Det går inte bara att ställa om och bli lycklig när man varit olycklig så länge. Men det går åt rätt håll... Sakta sakta. Lyckan är svår att ta in, att greppa... Att sakta läka sin trasiga själ tar tid. men jag anar den rena glädjen om hörnet! Lycka till!".
Den här kommentaren gick rätt in i hjärtat för det är precis så det känns! Tack :-)