Kanske har den känslan drabbat de flesta av oss? De av oss
som bara behöver ge ett litet prov och sen är det avklarat. Vi som slipper
nålar och diverse preparat.
Vad hade jag inte gjort för att själv ta smärtan vid äggplock? Vid vårt första äggplock blev jag smått chockad och kallsvettig av att se mamman till mina (våra) blivande barn ha så ont, jag tänkte precis be om att få gå ut när en sköterska högg mig i armen och ledde mig ut till sängen - var jag månne lite blek? Bättre jag sitter ute och väntar så de kan lägga full fokus på Mia när jag ändå inte kan bjuda henne mitt stöd, men samtidigt kändes det som jag svek henne. När vi så gick vidare till Göteborg fick hon bedövning innan äggplock, nu kunde till och med jag närvara. Känslig? Jomenvisst.
Jag har ingen aning om hur det känns att äta sig full på mediciner, hormoner och annat, hur kroppen och knoppen reagerar.
Jag gör bara mitt bästa för att hänga med i humörsvängningarna mellan toppar och dalar och är det något jag blivit bättre på under denna resan så är det att tyda mina sambos humör och sinnesstämning och detta sista försök känns annorlunda, så annorlunda att jag vågar hoppas på att det skulle kunna gå hela vägen. Samtidigt kväver man givetvis den känslan, man tillåter inte sig själv hoppas för mycket eftersom fallet blir så mycket längre. Likaså när folk visar kläder som kunde passa en liten bäbis, berättar att de är gravida eller säger något så simpelt som: ”Om man hade en liten på G nu kunde man köpt en sån här.” Jag känner mig bedövad, jag vill kunna glädjas åt andras lycka och det gör jag – men kanske inte just när de ser det och då blir de stötta, ledsna, besvikna.
Jag vill slippa den här bubblan nu, men om det behövs så står jag ut så länge det krävs för jag tvivlar inte på att det är värt det och vi finner styrka i varandra.
Vad hade jag inte gjort för att själv ta smärtan vid äggplock? Vid vårt första äggplock blev jag smått chockad och kallsvettig av att se mamman till mina (våra) blivande barn ha så ont, jag tänkte precis be om att få gå ut när en sköterska högg mig i armen och ledde mig ut till sängen - var jag månne lite blek? Bättre jag sitter ute och väntar så de kan lägga full fokus på Mia när jag ändå inte kan bjuda henne mitt stöd, men samtidigt kändes det som jag svek henne. När vi så gick vidare till Göteborg fick hon bedövning innan äggplock, nu kunde till och med jag närvara. Känslig? Jomenvisst.
Jag har ingen aning om hur det känns att äta sig full på mediciner, hormoner och annat, hur kroppen och knoppen reagerar.
Jag gör bara mitt bästa för att hänga med i humörsvängningarna mellan toppar och dalar och är det något jag blivit bättre på under denna resan så är det att tyda mina sambos humör och sinnesstämning och detta sista försök känns annorlunda, så annorlunda att jag vågar hoppas på att det skulle kunna gå hela vägen. Samtidigt kväver man givetvis den känslan, man tillåter inte sig själv hoppas för mycket eftersom fallet blir så mycket längre. Likaså när folk visar kläder som kunde passa en liten bäbis, berättar att de är gravida eller säger något så simpelt som: ”Om man hade en liten på G nu kunde man köpt en sån här.” Jag känner mig bedövad, jag vill kunna glädjas åt andras lycka och det gör jag – men kanske inte just när de ser det och då blir de stötta, ledsna, besvikna.
Jag vill slippa den här bubblan nu, men om det behövs så står jag ut så länge det krävs för jag tvivlar inte på att det är värt det och vi finner styrka i varandra.
/Mattias
8 kommentarer:
Otroligt fint skrivet Mattias! Är med er hela tiden, bävar, längtar, gläds..
Otroligt fint skrivet Mattias! Är med er hela tiden, bävar, längtar, gläds..
Vad bra skrivet Kusin Mattias! Tårarna rullade nerför kinderna när jag läste detta. Hur livet kan vara så orättvist:( Många kramar
Vad härligt du beskriver vad din sambo, Mia får går igenom. Ja, det kan in te va lätt att stå sidan om sin älskade och se att hon lider och har ont för att genomgå er stora längtan och dröm. Hoppas med hela mitt hjärta att er dröm ska gå i uppfyllelse denna gången. Ni har väntat alldeles för länge...
Kram
så fint uttryckt, precis så känner nog både jag och min vid detta laget (6 IVF:er...). Man vill glädjas, men det är svårt! Att ta in andras känslor när man är full till brädden av egen sorg, jag känner mig ego, men tror också att det är mänskligt och "okej" att känna så. Jag har följt er länge och hoppas så för er på detta FET, men undrar ju förstås när du skriver detta om det innebär att det inte tog sig? Jag hoppas inte, hoppas att ni bara är för nervösa för att ha testat än.... kramar
Jättefint skrivet Mattias. Hoppas så innerligt att det är nu ni får börja må himmelskt varje dag, så som ni förtjänar.
Kramar!!
Väldigt bra skrivet Mattias!!
Vill kolla med er varje dag hur det går, men lägger band på mig. Ni måste ju få koppla av så gott det går också! Tur då att bloggen finns. :) Önskar er verkligen all lycka och hoppas, hoppas, hoppas...!! <3
Maria kan vara lycklig med en man som dig vid sin sida!!
Skicka en kommentar