När man efter över 4 år som ofrivilligt barnlös och med 5 misslyckade IVF-behandlingar i bagaget håller på att förlora hoppet och undrar om man någonsin kommer få bli förälder kommer såklart funderingar kring adoption. Det är ett ämne vi inte berört jättemycket eftersom vi båda känner att det känns väldigt långt borta för oss. Vi har ju fått alldeles perfekta resultat på våra embryon de senaste gångerna och i Göteborg säger de att det bara är en tidsfråga innan det kommer att funka. Om vi hade fått usla resultat och de sagt att det inte är någon mening att fortsätta, hur hade man känt kring adoption då? Sen gör väl vår ålder att vi känner att vi har tid på oss, hade vi varit 10 år äldre kanske situationen hade varit en annan. Jag har väldigt svårt att ge upp tanken kring att aldrig få bära ett barn i magen, aldrig få barn som liknar oss själva... Vi har ju alltid skojat om att vi ska få brunögda barn med fräknar, en blandning av Mattias och mig. Efter ett av våra misslyckade provrörsförsök när hoppet var som lägst vet jag att jag sa till en bekant att vi kanske får fundera på adoption så småningom, då sa denna person "nej, men det får vi väl hoppas att ni får en egen". Jag vet att det inte spelar någon roll varifrån våra barn kommer för våra föräldrar, det har de själva sagt. Många av våra vänner och bekanta säger detsamma. Men om några personer i ens omgivning ser på adoption som om det inte är egna barn man får så blir ju inte känslan av att adoptera densamma. Kanske är det löjligt att tänka så och det är väl också tabu att prata om sådana känslor men det är så jag känner. Att dessutom genomgå en adoptionsprocess där utredningen granskar varenda liten beståndsdel i ens liv känns inte jättelockande när man redan varit och är igenom väldigt mycket jobbigt.
Om vi ska ställa oss i kö för adoption vill jag känna att det är någonting jag verkligen vill, inte för att det är ett andrahandsalternativ för att få barn. När man väl blir adoptivförälder och får hem sitt/sina barn så tror jag däremot att upplevelsen och känslan för dem är desamma som om man fött dem själv och banden blir nog precis lika starka om inte starkare. Det gäller bara att komma fram till att detta är rätt väg för oss och just nu känns det inte så. Vi planerar fler försök efter detta om det inte funkar nu. Om det inte funkar efter några nya försök så kanske man kommer till en vändpunkt så småningom när det känns som ett naturligt steg att adoptera. Jag hoppas att den vändpunkten kommer då för vi har svårt att tänka oss att vara utan barn.
Varför ska livet vara så vansinnigt orättvist? Varför kan det inte bara funka någon gång??Hur tänker ni andra? Både ni som är mitt inne i IVF och ni som fått barn på vanlig väg? Hur hade ni gjort om ni inte kunnat få barn?
11 kommentarer:
Jag tänker nog lite som du. Att jag i första hand verkligen vill BÄRA barnet själv. Även om det sen inte spelar någon roll EGENTLIGEN om barnet är adopterat eller inte. Men finns det minsta lilla hopp att ivf ska lyckas vill man ju greppa halmstrået.
Jag var så fokuserad på ivf och att det skulle fungera att jag inte har funderat så mycket på adoption. Men det är ju JÄTTEBRA att möjligheten finns!
Hoppas att ni lyckas på nästa försök!!
Jag har exakt samma tankar som dig. Vi har försökt i fyra år, sju återföringar varav två plus. Hade jag aldrig sett ett plus eller om embryona varit jättedåliga hade jag haft lättare att tänka adoption.
Nu när jag tänker adoption får jag alltid tårar i ögonen och mår dåligt. Många tror att det "bara" är att adoptera med oj, vilket process det är. Långt mycket mer ingående än vad ivf-försök är.
Jag hoppas att vi båda slipper hamna där då vi måste ta ett beslut om detta.
Kram
Är väl inte kvalificerad att svara på frågan egentligen, men gör ett försök ändå. Sunt att du vågar "ventilera" känslor som är lite tabu. Och jag tror att adoptivföräldrar då och då får frågan varför de inte fått egna barn, av obetänksamma bekanta, så det gäller väl att vara trygg i sig själv med att adopterade barn är lika mycket ens egna som andra. Sen är det ju en rysligt lång process och kanske något som man borde påbörja i tid. Har vänner som fick flera missfall och påbörjade därför föräldrautbildningen som är en del i adoptionsprocessen. Denna kurs är ju något som alla föräldrar borde gå egentligen, så varför inte? Nu hade de fått ett biologiskt barn men har användning av kursen i sitt föräldraskap. Sen har jag ytterligare ett par som nu adopterar i Kenya. För dem har det känts som en evighet innan de fått sin son i sin famn. Och de har inte ens försökt med IVF... Så min tanke är nog att det inte är fel att börja processen, dels för att bearbeta känslorna omkring adoption men kanske också för att ha något att fokusera på om (GUD FÖRBJUDE!) även ert nästa försök misslyckas! Inte som ett andrahandsalternativ, utan för att det kanske är så att ert barn finns utomlands någonstans och väntar på att ni ska hitta det...
Min man och jag blev spontangravida, och fick missfall. Efter fem ivf är vi fortfarande inte gravida. Vi har vår ålder emot oss, jag är 42 och min man 45. Om vi hade varit tio år yngre, kanske vi hade fortsatt. Många har "klappat oss på axeln" och sagt att vi minsann kan adoptera. Men nej, jag vill inte det. Nu hör det till saken att jag haft cancer på tre ställen, och nu har vi hunnit bli för gamla. Så adoption är inte aktuellt för oss.
Vår kurator väckte tankar om att bli familjehem (ta emot fosterbarn för längre eller kortare tid). Först tänkte jag Nej, Nej, Nej. Men när jag fått tänka lite, så ser det ut som en möjlighet.
Kanske är det så med er och adoption. Man måste vänja sig vid tanken. Ta reda på lite mer fakta. Fundera på land, ålder, kön. Vill ni? Kan ni? Klarar ni?
Ta er tid. Prata med varandra och med andra. Fundera. Läs.
Må så gott!!
kramar
från en som alltid kommer vara barnlös och som kämpar med att acceptera det...
Jag tror, att om man i slutänden adopterar och är rädd för vad andra ska säga är man inte lämplig som adoptivförälder. Den/de som adopterar måste vilja själva, och stå för det. Inte minst för att vara bra föräldrar till sitt barn. Och andra kommer kläcka ur sig korkade saker, inte av illvilja utan okunskap. Och då måste man kunna svara på det utan att det blir hela världen eller man tar illa vid sig.
Jag kommer från ett annat hörn, för mig har biologiskt eller adopterat alltid kvittat. Vi har gjort utredning och allt, och var på väg att skicka papper nästan, när vi blev gravida på ivf nr 8 (anledningen att vi inte adopterade direkt var att det är dyrt, krångligt och tar lång tid, ivf verkade, ha ha ha, lättare).
Att gå adoptionskurs är ett jättebra sätt att vänja sig vid tanken, om man inte som vi redan tycker att det kvittar. Många på vår kurs var inte där ännu.
Har man ens tänkt tanken adoption, då är det bara att ställa sig i kö direkt. Det kostar några kronor, men den dagen man ger upp ivf så slipper man vänta två, tre, fyra år till på att få skicka sina papper utomlands och sedan vänta ytterligare månader eller år innan man får hem barnet/n. Gå gärna in på adoptionscentrum.se och kolla på kötiderna (som tycks öka), så förstår du vad jag menar. Och gift er, om ni inte gjort det redan. Många länder kräver två-fem års äktenskap.
Vi lämnade känslorna utanför, faktiskt, och agerade utifrån hur vi snabbast kunde få vårt barn (men så är vi inte jättelångt från 40 heller, men hade jag varit 20-nåt hade jag inte velat vänta för evigt i alla fall så jag tror det kvittar).
Sedan är det viktigt att den dagen man verkligen bestämmer sig för att adoptera och skickar sina papper, då måste man verkligen vilja det (och ha slutat ivf:a). Men för att ställa sig i kö och gifta sig (och således bereda en möjlig framtida väg) behöver man bara ha tänkt tanken! Stort lycka till med vad ni väljer, och med nästa IVF!
Jag vill adoptera om det nu är så att vi inte kan få barn! För mig har det alltid varit en tanke, en annan väg att få barn om man inte kan få det på naturlig väg. Tänk lite till och se det som en möjlighet. Många bra råd av de andra som kommenterat med!
Kram
Kristina
Hej Mia!
Det är så orättvist att ni fortfarande behöver kämpa. Mattias har jag ju inte träffat men jag vet att du skulle vara en helt fantastiskt perfekt mamma.
Själv är jag välsignad med tre friska barn och har inte möjlighet att kunna fullt ut förstå vad ni genomgår. Tänkte ge min syn på detta med adoption utifrån mina förutsättningar.
Jag tror att känslan för ett adopterat barn är precis lika starkt som för ett biologiskt barn då man väl har tagit det beslutet. De erfarenheter som jag har av vänner som adopterat ser jag verkligen ingen skillnad. Kanske att familjen är mer sammansvetsad och gör mer tillsammans då de kämpat ihop i många år. Självklart måste man vara förberedd på frågor osv och jag tror faktiskt inte att det är av illvilja som folk frågar eller kommenterar utan att de är intresserade och bryr sig(finns självklart rötägg precis som alltid). Tror även att man i en sådan situation reagerar starkt på vad som sägs och hur det sägs och att man analyserar det. Om man är trygg med varandra och sina beslut så ska det inte spela någon roll.
Jag hoppas verkligen att ni har kraft och ork att kämpa vidare för det vore så synd om ett barn inte skulle få er till föräldrar antingen det är biologiskt eller adopterat. Stor kram och lycka till i er kamp att få en egen familj. Helene
Hej Mia!
Det är så orättvist att ni fortfarande behöver kämpa. Mattias har jag ju inte träffat men jag vet att du skulle vara en helt fantastiskt perfekt mamma.
Själv är jag välsignad med tre friska barn och har inte möjlighet att kunna fullt ut förstå vad ni genomgår. Tänkte ge min syn på detta med adoption utifrån mina förutsättningar.
Jag tror att känslan för ett adopterat barn är precis lika starkt som för ett biologiskt barn då man väl har tagit det beslutet. De erfarenheter som jag har av vänner som adopterat ser jag verkligen ingen skillnad. Kanske att familjen är mer sammansvetsad och gör mer tillsammans då de kämpat ihop i många år. Självklart måste man vara förberedd på frågor osv och jag tror faktiskt inte att det är av illvilja som folk frågar eller kommenterar utan att de är intresserade och bryr sig(finns självklart rötägg precis som alltid). Tror även att man i en sådan situation reagerar starkt på vad som sägs och hur det sägs och att man analyserar det. Om man är trygg med varandra och sina beslut så ska det inte spela någon roll.
Jag hoppas verkligen att ni har kraft och ork att kämpa vidare för det vore så synd om ett barn inte skulle få er till föräldrar antingen det är biologiskt eller adopterat. Stor kram och lycka till i er kamp att få en egen familj. Helene
Vi pratade om det redan innan vårt IVF. E hade svårare än jag att tänka sig det, men det var absolut något vi kunde tänka oss om det inte skulle ha lyckats. Vi satte ett datum då vi bestämde att vi skulle ta tag i adoption och ställa oss i kö så att kötiden iallafall tickade på... sen skulle det nog ha tagit lång tid innan vi skulle övergett andra alternativ. Men det är skönt att veta att det finns där.
Vi hade nog provat äggdonation eller spermiedonation innan adoption men oavsett vad man väljer så får man ju sitt efterlängtade barn.
Kramar!!!
Hej du okända medsyster!
jag tänker ungefär som du! Alla runt omkring föreslår HELA TIDEN adoption. Ja, men gör det själv då vill jag skrika! Men de som föreslår har alltid egna biologiska barn, men de säger att de skulle kunna tänka sig att adoptera. Det är det där att jag inte ser det framför mig. Jag tror inte att jag kommer att bli redo för de tankarna. Jag vet egentligen inte varför. Bara att jag inte skulle klara av det, inte när jag så förtvivlat längtar efter det som jag tror är "vårt barn"! Jag det finns lyckliga adoptioner lika väl som det finns lyckliga/olyckliga biologiska sätt att skaffa barn.
Hur ska jag kunna sluta hoppas att jag ska få bli biologisk mamma?
Tack för din kommentar i min blogg!
Hoppas du har det bra och samlar ihop massa styrka och hopp inför nästa försök!
Ta hand om dig, vännen!
Kram i massor från mig
C <3
Skicka en kommentar