Livet står stilla

Den känslan får jag ibland. Vecka efter vecka har jag ett par lediga förmiddagar. Passar då på att baka lite bröd, tvätta några maskiner med tvätt, gå ut med vovvarna i skogen så de får springa av sig ordentligt. Vecka efter vecka samma visa. Så har det varit sedan vi flyttade hit, 4 år nu och vid årsskiftet har vi försökt få barn i 4 år. Vi kunde varit föräldrar nu, livet hade inte behövt stå stilla. Vi kunde ha haft en 3-åring här hemma nu om det hade funkat direkt. Vi kunde ha fått vara med i gemenskapen med alla andra föräldrar och blivande föräldrar där det pratas om blöjor, välling och uppfostran. Istället står livet stilla, vi är fortfarande kvar på samma ruta som för 4 år sedan, det vill säga utan barn. Jag har tappat räkningen på antalet hormonkurer jag tagit, legat sömnlös på nätterna pga biverkningar från nässprayen, vandrat i en dimma av trötthet vissa dagar pga hormonerna. Vi har sammanlagt åkt över 400 mil för undersökningar, äggutplockning och återföring av embryon. Svävat mellan hopp och förtvivlan i evighet känns det som. Varför kunde det inte ha funkat direkt eller i alla fall efter första IVF:en? Varför just vi? Kommer det någonsin fungera eller får vi ställa oss in på att aldrig få vara med om att bära ett barn i magen? Det är frågor som jag ofta funderar på men aldrig kommer få svar på.

Det är tur att det är jul nu och tiden går fort för tillfället även om bitar av livet står stilla. Andra springer förbi, många som inte ens längtat efter barn hälften så lång tid som vi hinner före. Jag är så glad att de slipper samma resa som vi, det önskar jag ingen men jag önskar däremot att vi kunde fått hänga på där någon gång.

Trots alla prövningar så finns kärleken som tur är kvar, kanske mer och starkare än någon gång innan. Det är som om ingenting kan få oss isär nu. Och vi vet ju att vi har vårt goa kvar och när den tiden väl kommer så ska vi njuta riktigt ordentligt. Tills dess så gäller det att göra det bästa av tiden. Resan till värmen är bokad och vi längtar!!