Upp och ner, ner och upp...

Ibland blir bloggen en slags tillflyktsort, ett ställe där jag kan gå till och skriva av mig om det som jag går och funderar och tänker på och ikväll gör jag ett sådant besök. När jag sedan gjort det känns allt så mycket lättare, ungefär som om man lägger ifrån sig en sten och blir lite lättare fast starkare. Igår kväll hade vi goa vännerna Rainer & Tintin på besök, vi pratade bland annat om utbyggnad av vårt hus i framtiden, hur vi skulle vilja göra om altanen till ett vardagsrum och det som nu är vardagsrum skulle bli vårt sovrum, "bra att våra barn få ha övervåningen för sig själva" som Mattias sa. Och det är fortfarande så vi säger och det är fortfarande det som är vår dröm, att ett par barn någon gång ska förgylla vårt liv här i huset, att vi ska få se barn växa upp, vara stolta över och som ska förändra våra liv. Vissa dagar är fortfarande tunga som bly och det känns hopplöst med både längtan och väntan, känns som om tiden står still för oss och andra hinner före fast det borde vara våran tur också, jag skriver också, eftersom vi såklart är glada för våra vänners skull, att vi får dela deras väntan, längtan och lycka. Ibland orkar man inte bara vara positiv, det är bara så, att man inte orkar ibland och jag tror att det är viktigt att tillåta sig ha låga stunder för att man ska orka också. Men även när dagarna är tunga som bly så finns det hela tiden ljuspunkter, jag har världens bästa sambo, ett härligt jobb som är ansvarsfullt och utvecklande, två underbara vovvar och ett ljuvligt hus som vi trivs som bara den i! Semestern är här om 3 veckor och om 4 veckor är det bara några timmar tills vi åker till Öland med husvagnen i två veckor. Det är väl nu vi ska börja fundera på när vi ska göra nästa försök. Om vi ska göra nästa försök efter sommaren får vi börja samla energi till det nu, vi har redan samlat en hel del, imorgon är det 2 månader sedan vi fick veta att det inte hade gått vägen och vi har landat nu. Antar att det är ganska lagom att börja ladda inför nästa försök nu också då. När det så småningom är dags framåt hösten får vi göra som vi gjorde inför det första försöket, hoppas men inte hoppas för mycket, det gör så ont att bli besviken..... För övrigt så har vi haft en underbar helg med höjdpunkten idag när en gammal jobbarkompis till pappa och hans familj var här, sammanlagt 11 personer på vår altan, jättemysigt! Imorgon ser jag fram emot trädgårdsarbete och en stund i solstolen :) Många kramar till er!