onsdag 27 juni 2012

Snart v 11

Tänk ändå att det faktiskt händer, att det bor två små minimänniskor i min mage. Imorgon går vi in i v 11. Det är svårt att ta in att det faktiskt händer oss. Helt underbart naturligtvis men oron finns ungefär lika nära som glädjen många stunder. Kanske vågar man inte glädjas fullt ut än förrän man vet att de första 12 veckorna passerat. Kanske vågar man inte hoppas fullt ut än pga det bagage vi bär med oss. Alla misslyckade försök och alla år av längtan. Kanske blir det lättare med tiden, ju längre tiden går och ju mer magen växer så blir det nog mer verkligt också. Det är en väldigt märklig känsla som sagt att vara i det här nu. Istället för att planera nya försök så bokar vi ultraljudstider, läser om vad som händer i magen varje vecka och vad man får äta och inte. Igår var vi på inskrivning hos barnmorskan. Mitt blodvärde var 149 och jag hade bra järnförråd så än på ett tag kommer jag inte att behöva några järntabletter :) försöker ta det lugnt på dagarna och vila middag ett par timmar de dagar jag är ledig. De senaste dagarna har jag varit så vansinnigt trött, inte orkat nåt på kvällarna. Helt normalt konstaterade Mattias när han läste om denna veckan i gravidappen... Skönt att veta att man följer mallen! Våra små mirakel får gärna ta all energi de behöver, de är värda allt :-)

6 kommentarer:

Anonym sa...

Åååå så fantastiskt roligt för er:)!!!Jag blir glad att följa er lycka!(Har själv tvillingar:))

ivf-syster sa...

För mig var/är det så att jag under år av barnlängtan med misslyckade försök byggde upp en försvarsmur för att överleva. För varje dum kommentar eller misslyckat försök eller för varje sömnlös natt med ångest, ja då byggde jag lite till på min försvarsmur. Jag byggde den stabilt nära hjärtat för att kanske en dag stå ut med att det kanske var jag som aldrig skulle få några barn. Nu när jag är gravid och jag hade kanske trott att muren bara skulle sprängas bort i och med gravtestet... Så blev det inte! Jag får istället ta bort en sten i taget. Vecka för vecka, för varje ultraljud, för varje positivt besked. Börjar förstå att den tjocka muren med taggiga vassa stenar kommer att vara kvar ett tag till. Det går inte bara att ställa om och bli lycklig när man varit olycklig så länge. Men det går åt rätt håll... Sakta sakta. Lyckan är svår att ta in, att greppa... Att sakta läka sin trasiga själ tar tid. men jag anar den rena glädjen om hörnet! Lycka till!

Mitt liv som fru L sa...

Kram vännen!
C

Anonym sa...

Det är sååå kul att följa Er och din blogg - ser fram emot att få se de små liven här om några månader!

H sa...

Hur eller hur, snart bara 6 månader kvar! Sedan har du hela livet kvar av en härlig oro! Ramla inte ner där, ta det försiktigt, kom hem senast 22 osv... Det är lycka att ha någon att älska och oroa sig för!

Linnéa sa...

Klart man får vara orolig, men de här små miraklen är ju här för att stanna! Tröttheten kan vara knäckande, men som du säger, de där små liven måste ju få energi någonstans ifrån! ;)
KRAAM!