Överallt kryllar det av stora magar, bebisbesked och små barn. Just nu blir det bara lite för mycket, en överdos. Jag är jätteglad att världen utökas och att folk bildar familj. Men för varje nytt bebisbesked så blir vår sorg mer och mer påtaglig. Vi påminns om det vi inte har och kanske aldrig kommer få. Både jag och Mattias och många runt omkring oss tror fortfarande att det kommer bli vår tur någon gång. Det har ju sett så bra ut vid återföringarna men så vill inte embryona stanna, det är det som är så knäckande. Vi har ett frysförsök kvar i vårt 3-pack. Tänk om det inte funkar heller? Då måste vi ta ställning till hur vi går vidare, som det känns nu så blir det fler behandlingar i Göteborg. Nya försök betyder omladdning med ny energi, hormoner, viktuppgång, väntan, hopp och väntan.
Vi vill ju också vara del av den bebisyra som pågår överallt, dela den med jämngamla kompisar. Men istället så står den biten av livet stilla. Det finns många som kämpat med IVF längre än vi och det är jätteskönt att gå in på deras bloggar ibland och se att de nu väntar barn, man samlar hopp. Samtidigt är det ingen i vår närhet (som jag vet i alla fall) som längtat efter barn lika länge som vi. Varför just vi??
Ibland blir sorgen och ledsamheten så stor att det värker i bröstet, det gör fysiskt ont. Längtan gör så otroligt ont. För några år sedan var det lättare när hoppet var större men i takt med att hoppet avtar gör det bara mer och mer ont. Att träffa en liten bebis eller se en stor mage kan ta energi för en hel dag, tidvis känns det som om man knappt orkar stå upprätt och efteråt går luften fullständigt ur en och man är tömd på energi. Jag vill ju inte att det ska vara så här, jag vill orka allt och då framförallt träffa vänner med stora magar och små nyfödda bebisar utan att behöva bli påmind om vår sorg. Jag vill vara den där positiva, glada Maria som fanns innan men som inte alltid finns nu. Jag vill hoppa över den här biten med väntan, det räcker nu.
Mitt fokus för tillfället ligger på träning och längtan efter Teneriffa. Det ska bli så skönt att komma till värmen om ett tag, det är runt 22-24 grader på dagarna där nu, låter inte helt fel :)
6 kommentarer:
Oh, vad jag känner igen mig i dina tankar... Allt kan vara så jobbigt ibland och ibland får man ett litet hopp.
Jag tror att vi försökt ungefär lika länge (4 år i april). Det känns som en evighet...
Många kramar till dig.
Du sätter ord på precis allt jag känner. Jag känner samma sak som du i varje ord som du nyss skrev.
Tyvärr tror jag inte att jag och M blir fler. Vår chans att få ett levande barn är inte stor pga mina "fel". Ändå slutar jag inte hoppas och längta efter ett barn.
Ta hand om dig! Och snart ska ni RESA! Underbart, vännen!
KRAM <3
Du sätter ord på precis allt jag känner. Jag känner samma sak som du i varje ord som du nyss skrev.
Tyvärr tror jag inte att jag och M blir fler. Vår chans att få ett levande barn är inte stor pga mina "fel". Ändå slutar jag inte hoppas och längta efter ett barn.
Ta hand om dig! Och snart ska ni RESA! Underbart, vännen!
KRAM <3
Jag känner igen mig såå mycket, tack för din text, jag känner inte mig ensammast i världen längre
Kikar in och säger hej och lycka till med sista frysförsöket i ert trepack. Jag ruvar just nu, det är olidligt.
Ni är inte ensamma!
Förstår dina känslor och jag önskar er lycka till av hela mitt hjärta.
Ge inte upp hoppet!
Kramar Pernilla
Skicka en kommentar